En allegori

Tänk er att jag är bjuden på fest hos en ytligt bekant kille. Han hälsar mig välkommen och jag blir visad runt lägenheten. Han stannar särskilt till vid sin nyinköpta svindyra digitalkamera. Jag säger att jag önskar att jag hade en sån och killen håller med och tillägger att han hört att jag är duktig på att fotografera. Det ringer på dörren och kvar blir jag med kameran. Då tar jag kameran, säger till värden att jag tyvärr måste hem och lämnar festen. Några dagar senare ser en gemensam bekant kameran hos mig och ringer sin kompis som ringer polisen.

När polisen delger mig misstanke om stöld nekar jag bestämt. - Nehe, jag fick kameran! Han samtyckte till det, hävdar jag. Tänk er vidare att det blir rättssak av det hela. I rätten berättar min advokat hur den målsägande killen har ett rykte om sig att vara givmild. Vid ett flertal tillfällen har han bjudit laget runt på krogen och han har köpt dyra saker som märkesjeans till tjejkompisar. Advokaten har kallat dit vittnen som intygar att killen glatt visat mig kameran och låtit mig hålla i den och testa den. Tjejerna som vittnar anses mycket trovärdiga då de är vänner till målsäganden. Dessutom har ingen hört målsägande säga att han inte ville ge bort kameran. Min advokat menar att det var helt rimligt av mig att anta att det fanns samtycke till att jag tog kameran. Åklagaren i sin tur anför att, visserligen sa målsägande aldrig nej, men det berodde på att han var i vanmäktigt tillstånd. Han var helt enkelt för full för att märka att någon pysslade med hans prylar.

Domstolen håller med min advokat om att det inte går att styrka uppsåt från min sida och att det därför inte går att fälla mig för stöld. Däremot menar domstolen att jag gjort mig skyldig till materiellt utnyttjande som åklagaren yrkat på i andra hand och dömer mig för det.

Kameran har jag supit bort och kvar är bara bilderna jag tagit. Dom sprider jag och skryter över hur sköna bilder jag tagit med kameran jag fått. Killen som ägde den är arg och frustrerad men kan inget göra, han har ju fått sin dom mot mig. Att folk skrattar åt hur klantig han var som söp bort sin kamera gör ju inte saken bättre.

Han anser att han blivit kränkt och orättvist behandlad och bestämmer sig för att ta upp kampen mot rättssystemet. Han går ut i pressen och kräver att lagen om materiellt utnyttjande ska avskaffas. Han menar att man är skyldig att ta reda på om man får lov att ta något innan man plockar med sig andras saker hem. Tar man något utan lov är det stöld, inget annat. Förstå-sig-påare på ledarsidorna förklarar hur orimligt det skulle vara. Då skulle ju varenda julafton och födelsedag följas av mängder av anmälningar om stöld från folk som ångrar sin gåva eller som vill hämnas. Det är ju inte så att man har lust att skriva kontrakt om överlåtelse av egendom när man får eller ger en present.

Efter detta börjar rykten gå att killen försöker smöra för folk genom att ge dem saker och att han sen börjar anklaga folk för stöld till höger och vänster. Han blir allt mer ensam och till slut flyttar han från stan där jag bor.

Tänk vilken tur att jag nu inte tar för mig av folks grejer när jag kommer hem till dem. Och tänk vilken tur att det inte heller finns någon lag om materiellt utnyttjande. För i så fall skulle nog folk strunta i att ta reda på om de har lov att ta saker betydligt oftare än idag.

Till tjejen i Rissne, tjejen i Södertälje och alla ni andra som blivit dubbelt kränkta.