Det där med feminismen

I denna valrörelsen har jag verkligen varit urusel på det där med insändare och debattartiklar. Förra var faktiskt bättre, tror jag hade två insändare i Smålandsposten då. Denna valrörelsen är antalet texter en, och en är bättre än ingen. Men eftersom att lysekilsposten inte är någon särskilt världsomfattande tidning, eller har så stor spridning, så tänkte jag att jag kunde lägga upp den här också (den publicerades igår). Det handlar om feminism, och finns att hitta på tidningens "ung"-sida:

Det där med feminismen

När jag började engagera mig politiskt för ungefär fyra och ett halvt år sedan, berodde det mycket på att jag kallade mig feminist. Det var okej då, våren 2002, även om många av mina vänner var tveksamma till det.

Idag är det inte lika okej att vara feminist. Du får en sorts etikett som är svår att bli av med, helt automatiskt så ska du gilla kvotering, förbud mot porr, och tycka att det är dags för alla kvinnor att ta över alla mäns positioner. Problemet är att det inte är feminism för mig, det är vänsterfeminism.

Trots att vänsterfeminismen tagit över mycket av utrymmet i media, så vill inte jag sluta kalla mig för feminist. Det är nämligen en stor skillnad mellan att kalla sig för feminist, och bara vara för jämställdhet.

Feminismen är det aktiva ställningstagandet att det finns skillnader mellan könen som beror på samhället, och att det är någonting man kan och vill ändra på. Att bara vara för jämställdhet är ett mer allmängiltigt ställningstagande du kan ha, utan att göra så mycket åt själva problemet. Jämställdhet innehåller heller inte någon problemformulering, något som feminismen har och arbetar utifrån.

För att lösa de problem som finns i dagens samhälle med ojämlikheter mellan könen tror jag att feminismen definitivt behövs. För även om kvinnor och män är biologiskt olika, så är inte skillnaderna så stora att de motiverar de olika i förutsättningar som idag finns mellan män och kvinnor. Skillnaderna är inte heller så stora att de motiverar hur flickor och pojkar behandlas olika, eller hur kvinnor och män som utför samma jobb, betalas olika.

Värderingar efter kön hör inte hemma i ett modernt samhälle. Vi är alla individer med individuella behov, och individuella förutsättningar. Trots detta så bygger dagens samhälle på den manliga normen, där kvinnlighet blir någonting annorlunda, och inte det normala. Där behövs feminismen. För att få folk att bli behandlade som folk, och inte efter vad de har mellan benen.

Därför är jag både stolt feminist och stolt liberal. Att ha en politik som tillåter hushållsnära tjänster, något som både kan underlätta kvinnors dubbelarbetande och samtidigt skapa en tryggare vit arbetsmiljö för andra, är något av en självklarhet. Att ha en politik som ser till att det familjer inte ska tappa ekonomiskt bara för att den förälder som tjänar bäst är föräldraledig (vilket oftast är pappan), är också det något av en självklarhet. Att ha en politik som inte ser kärnfamiljen som det enda rätta, som tycker att kvinnor ska få driva företag på samma villkor som män, som tycker att man skall kunna erbjuda självförsvar i skolan, och som jobbar för att kvinnor skall få samma rättstrygghet som män, är även det en helt självklar självklarhet.