Kränkningar inom psykvården kan leda till att man blir sjukare.

Det finns en speciell drivkraft som jag har och som inte på långa vägar mattats av. Jag klarar inte av att hur enskilda individer, folkgrupper eller djur kränks.

Den frågan som gjorde att jag en gång gick med i Folkpartiets ungdomsförbund var att jag brann (och gör fortfarande) för flyktingfrågor och ville engagera mig mot rasism.

Idag så är mitt politiska mål fortfarande att ingen levande varelse mot sin vilja får kränkas. Men tyvärr kränks barn, kvinnor, män och djur varje dag, och varje kränkning som sker är ett misslyckande för mig som liberal visionär. Det jag vill fokusera lite extra på i detta inlägg är hur kränkningar för unga med självskadebeteende kan fortsätta även om man, som det så ofta heter, "sökt hjälp".

För ett par år sedan såg jag "Uppdrag granskning" på TV. Programmet tog upp ämnet "unga och självdestruktivitet" http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=8403&a=128675 vilket på allvar öppnade upp mina ögon om detta så viktiga ämne. Har efter det sökt mer kunskap om självskadebeteende, ungdomar med ångest och depressioner, ätstörningar och eventuella teorier om bakomliggande orsaker till att unga idag kan må så dåligt att de skadar sig själva.

Att barn kränks vet vi. Incest, misshandel, mobbning, våldtäkter, hot och andra sätt att bedriva tortyr är vardag för alldeles för många barn. Men alla barn som utsätts för kränkningar utvecklar inte självskadebeteende (men säkert andra psykiska men för livet). Teorier finns att det just är kombinationen medfödd känslighet/sårbarhet och kränkning i tidig ålder som är den främsta utlösande orsaken att unga flickor och pojkar skadar sig själva. Givetvis finns det även de med självskadebeteende som inte upplevt något påvisat trauma men som pga. stor känslighet kan reglera sina känsloimpulser via självskador.

Att skada sig själv för att orka leva vidare är en allvarlig väckarklocka över att personen inte mår bra och bör få samhällets hjälp att bli frisk. Visst låter det så självklart? Men tyvärr så fortsätter kränkningar ofta, ofta, ofta inom psykiatrin. Förtvivlade, desperata flickor och pojkar vittnar om en hård värld på landets psykmottagningar, LVU-hem och BUP. Det går inte att komma ifrån att vi idag i Sverige har en psykiatrisk vårdapparat som i många fall gör människor ännu mer sjuka. Långtidssjukskrivningar i väntan på utredningar eller en läkartid är inte bra då det leder till att man hamnar utanför på arbetsmarknaden, skapar den personliga identiteten "jag-är-en-sån-som-är-psykiskt-sjuk" och bidragsberoende. Bältessängar används fortfarande. Flickor låses in på rättpsykiatriska avdelningar då det inte finns plats på annat håll som "kan garantera deras säkerhet". Att naken spärras in i ett kalt rum på LVU-hem är en annan metod som effektivt ska skydda den unge från sig själv. Listan över liknade exempel skulle kunnas göra lång.

Självskadebeteende är också smittsam i den bemärkelsen att om man placerar många självskadare tillsammans så lär man sig mer och fler tips att fortsätta straffa sig själva, vilket är viktigt att ha i åtanke då man diskuterar vård och behandling. Internet är också en "smittokanal".

Det finns så mycket jag vill göra och åstadkomma för att motverka kränkningar av alla de slag. Beträffande hur illa den psykiatriska vården fungerar på många håll idag samt vetskapen om hur många som blir kränkta inom detta system gör att jag bara måste sätta dessa frågor högt på min politiska agenda.

Vilka tankar och åsikter har du som läsare kring ämnet självskadebeteende och/eller psykvården? Vad fungerar bra och inte? Hur ska vi arbeta för att unga flickor och pojkar ska må bättre?