Att få stryk av en brud

Pierre de Coubertin hette gubben som 1894 grundade de moderna Olympiska spelen.

Synen på vilket kön som skulle syssla med idrott var glasklar. Pierre menade att OS skulle vara en internationell tävling reserverad för enkom atletiska män som tävlade för sin nation.

Att kvinnor överhuvudtaget skulle hålla på med sport var uteslutet. Det var helt och hållet emot naturens lagar. Punkt. På sin höjd kunde de få äran att hänga kransen runt segrarens hals eller applådera de tappra idrottsmännen från läktaren.

Idag så kan det låta skrattretande med en sådan gammeldags trångsynthet. Självfallet kan både flickor och pojkar, kvinnor och män idrotta. Säg den svensk som inte har tagit såväl Ingemar Stenmark och Pernilla Wiberg till sitt hjärta då det gäller slalom? Och vad vore detta landet i Sommar-OS om det inte vore för våra framgångsrika damer? Könet spelar ingen roll. Huvudsaken att vi får skråla ?Du gamla du fria?, vifta med flaggor, ta en bira till och i pur glädje över framgångarna få bada i närmaste fontän.

Igår diskuterade vi frågor rörandes idrott och kön på idrottspsykologin. Och det intressanta är att föreställningarna från Pierre de Coubertins samtid är långt ifrån bortsopade.

Tänk bara på varför man kallar ett enkönat lag för ?damfotbollslag? och ett annat lika enkönat för ?fotbollslag?. Eller att de flesta tränare är män. För att inte snacka om idrottens baksida. Hur många kvinnliga fotbollshuliganer finns det egentligen?

I tävlingssammanhang brukar man ofta hänvisa till fysikens bittra lagar då man delar upp kvinnor och män. Män är helt enkelt fysiskt starkare och snabbare och då vore det höjden av orättvisa att kvinnor alltid skulle komma på plats 97 av 100 startade.

Visst. Jag kan köpa det resonemangen. Till en viss del. Men inte att det ska ske per automatik. Minns ni häftiga Annika Sörenstam som satte skräck i gubbsen när det blev känt att hon skulle klampa in på en herrturnering för ett par år sedan? Varför blev det sådana reaktioner, tro? Ja, inte var det för att grabbarna trodde hon skulle hamna sist. Ett annat exempel är bågskytte som från början var uppdelad i två könsklasser sedan slogs ihop. Gissa vad som hände direkt efter att världsrekordet slogs av en kvinna? Taa-daa! Separata klasser igen?

Det tycks liksom inte finnas något så kränkande för en man att få stryk av en kvinna när andra män ser på. Herregud vad pinsamt. Och det är detta jag tycker är så sorgligt. Ska vi säga att vi nått jämställdhet så måste både flickor och pojkar tidigt inse att alla i första hand är individer som alla besitter olika slags talanger. Kön, religion, ögonfärg och årsmodell på Bävernylonoverallen kan variera och är sekundära. Det viktiga är att medvetenhetsgöra att jämställdhet inte fungerar så länge det bara är en tom fras som står att läsa på ett protokoll fastslaget vid planeringsmötet våren -74 utan måste ske i praktiken. Och jag tror att en stor nyckel vore att tidigt visa att det är lika naturligt att flickor kan vinna över pojkar som tvärtom utan att världen går under och social utfrysning i evighet väntar.

Och en sista fråga jag ofta funderar på. Hur vanligt är det egentligen att ett tjejgäng regelbundet går iväg för att heja på andra kvinnor som tävlar i ett damlag? Alltså, motsvarigheten till alla grabbgäng som hejar på ?sitt? herrlag. Eller kan det vara så att tjejgäng som är idrottsintresserade visar detta genom att även dom heja på herrlag i första hand? Ungefär: män hejar tillsammans med andra män och en och annan kvinna på andra män, och kvinnor i sin tur hejar tillsammans med såväl kvinnor och män på andra män.

Hmmm. Vad tror ni?