Att söka sig till oliktänkande.

Jag har ofta funderat på det här med individens strävan att vilja identifiera sig med likasinnade i diverse sammanslutningar. Att det finns en drivkraft att vara många som tänker och tycker i stort sätt samma sak. Vi går med i intresseorganisationer, idrottsföreningar, religiösa samfund och politiska partier för att slippa sitta hemma i stugan och vara solosociala.

Själv ser jag mig själv som ensamvargen. Visst är jag med i en drös föreningar och allt det där, men på något sätt så känner jag mig aldrig riktigt hemma någonstans. Jag känner mig alltid lite utanför. Har svårt för grupper och grupptryck överlag.

Det jag definitivt inte lider någon brist på är nyfikenhet. Jag fullkomligt älskar att försöka förstå hur andra människor både kan tycka, tänka och agera tvärs emot mina egna uppfattningar och inbyggda vanor. Och är det så att människor jag umgås med snackar skit om en annan grupp så är min första spontana tanke alltid "å, dom typerna måste jag bara träffa för att se hur det egentligen ligger till."

Till 95 % har detta synsätt breddat mitt liv enormt. Jag vet att vi människor i grund och botten är så lika och unika på en och samma gång. Skräcken för "den andre" har jag avfärdat för evigheter sedan. Men ibland är det svårt att gå omkring som en mentalt medveten smältdegel då jag vandrar mellan grupper som har en levande uppfattning om "den andre" som jag vet inte stämmer. Hamnar lätt i avbytarbåset där jag får sitta tills jag ruttnar så att det riktiga laget kan fortsätta sitt spel och krossa de superläskiga motståndarna ifred.

Vad jag önskar att fler aktivt kunde söka sig till människor som tycker tvärtom och inte bara till kognitiva kloner. Jag tror det är viktigt, både för demokratin, toleransen, jämställdheten, och för att skapa ett samhällsklimat som bygger på att vi alla är skapare av nya idéer.