Trött på vänsterns statsmonopol på feminismen? Illamående av högerns "kvinna-stanna-hemma-vid-spisen-politik"? Uppgiven över borgerlighetens oförmåga att se könsrollsstrukturer? Feminist, liberal och radikal? Då är Felira någonting för dig.

lördag, september 30, 2006

Att få stryk av en brud

Pierre de Coubertin hette gubben som 1894 grundade de moderna Olympiska spelen.

Synen på vilket kön som skulle syssla med idrott var glasklar. Pierre menade att OS skulle vara en internationell tävling reserverad för enkom atletiska män som tävlade för sin nation.

Att kvinnor överhuvudtaget skulle hålla på med sport var uteslutet. Det var helt och hållet emot naturens lagar. Punkt. På sin höjd kunde de få äran att hänga kransen runt segrarens hals eller applådera de tappra idrottsmännen från läktaren.

Idag så kan det låta skrattretande med en sådan gammeldags trångsynthet. Självfallet kan både flickor och pojkar, kvinnor och män idrotta. Säg den svensk som inte har tagit såväl Ingemar Stenmark och Pernilla Wiberg till sitt hjärta då det gäller slalom? Och vad vore detta landet i Sommar-OS om det inte vore för våra framgångsrika damer? Könet spelar ingen roll. Huvudsaken att vi får skråla ?Du gamla du fria?, vifta med flaggor, ta en bira till och i pur glädje över framgångarna få bada i närmaste fontän.

Igår diskuterade vi frågor rörandes idrott och kön på idrottspsykologin. Och det intressanta är att föreställningarna från Pierre de Coubertins samtid är långt ifrån bortsopade.

Tänk bara på varför man kallar ett enkönat lag för ?damfotbollslag? och ett annat lika enkönat för ?fotbollslag?. Eller att de flesta tränare är män. För att inte snacka om idrottens baksida. Hur många kvinnliga fotbollshuliganer finns det egentligen?

I tävlingssammanhang brukar man ofta hänvisa till fysikens bittra lagar då man delar upp kvinnor och män. Män är helt enkelt fysiskt starkare och snabbare och då vore det höjden av orättvisa att kvinnor alltid skulle komma på plats 97 av 100 startade.

Visst. Jag kan köpa det resonemangen. Till en viss del. Men inte att det ska ske per automatik. Minns ni häftiga Annika Sörenstam som satte skräck i gubbsen när det blev känt att hon skulle klampa in på en herrturnering för ett par år sedan? Varför blev det sådana reaktioner, tro? Ja, inte var det för att grabbarna trodde hon skulle hamna sist. Ett annat exempel är bågskytte som från början var uppdelad i två könsklasser sedan slogs ihop. Gissa vad som hände direkt efter att världsrekordet slogs av en kvinna? Taa-daa! Separata klasser igen?

Det tycks liksom inte finnas något så kränkande för en man att få stryk av en kvinna när andra män ser på. Herregud vad pinsamt. Och det är detta jag tycker är så sorgligt. Ska vi säga att vi nått jämställdhet så måste både flickor och pojkar tidigt inse att alla i första hand är individer som alla besitter olika slags talanger. Kön, religion, ögonfärg och årsmodell på Bävernylonoverallen kan variera och är sekundära. Det viktiga är att medvetenhetsgöra att jämställdhet inte fungerar så länge det bara är en tom fras som står att läsa på ett protokoll fastslaget vid planeringsmötet våren -74 utan måste ske i praktiken. Och jag tror att en stor nyckel vore att tidigt visa att det är lika naturligt att flickor kan vinna över pojkar som tvärtom utan att världen går under och social utfrysning i evighet väntar.

Och en sista fråga jag ofta funderar på. Hur vanligt är det egentligen att ett tjejgäng regelbundet går iväg för att heja på andra kvinnor som tävlar i ett damlag? Alltså, motsvarigheten till alla grabbgäng som hejar på ?sitt? herrlag. Eller kan det vara så att tjejgäng som är idrottsintresserade visar detta genom att även dom heja på herrlag i första hand? Ungefär: män hejar tillsammans med andra män och en och annan kvinna på andra män, och kvinnor i sin tur hejar tillsammans med såväl kvinnor och män på andra män.

Hmmm. Vad tror ni?

fredag, september 29, 2006

Karriärmöjligheter i Joddlarhelvetet

Vad intressant det är att vara ute i jobbsökarsvängen. Vilka Kafka-artade upplevelser man får vara med om. Jag har tidigare upplevt, och bloggat om, några av dessa där jag blivit varse mer eller mindre finkänsligt att fertila kvinnor icke är önskvärda. Men nu har jag varit med om något i en alldeles egen klass! Ja det blir guld-, silver- och bronsmedalj till detta.

Now listen: Jag var inne i en process som PR- och marknadschef på ett österrikiskt finansföretag ? visst är jag schysst som inte outar dem? Hade träffat först Sverige-chefen, sen koncern-marknadschefen och nu var det dags för sista intervjun, med högsta hönset himself, på videolänk från huvudkontoret. Jag visste att det var kort om tid, 20-25 minuter, så jag var laddad med bra argument för varför jag var den bästa för jobbet. Där dyker han upp, en man i 35-40-årsåldern. Vi säger hello-nice-to-meet-you och så kommer hans första fråga: "so tell me about your baby!". OK, tänker jag, liiite konstig öppningsreplik på en arbetsintervju, men det kanske är hans sätt att prata väder och vind. Så jag berättar kortfattat om sonen och ser fram emot nästa fråga. "Varför vill du jobba?" blir den. Jag uppfattar den som "varför vill du ha det här jobbet?" eller "varför vill du jobba här?" och svarar på detta. Han viftar bort mig. "Nänä, alltså ? varför vill du jobba? Varför vill du inte vara hemma med ditt barn?" Jag blir helt ställd men svarar något i stil med att en bra tillvaro för mig innefattar en kombination av ett givande yrkesliv och ett välfungerande familjeliv. Och härifrån fortsätter det: utan omsvep frågar han om jag ska ha fler barn och sedan vidare till den bästa ? "vad gör din man? Tjänar han så lite att du måste jobba för att ni ska klara er?" Av vårt korta samtal går säkert 85 procent av tiden åt till att diskutera varför jag inte ska vara hemmafru! Jag blir mer och mer provocerad men som den väluppfostrade och nyttjobbsugna människa jag är så svarar jag vänligt och lugnt på frågorna. Slås också av att denne man inte framstår som otrevlig i sina frågor utan snarare förbryllad. Är detta jag varit med om i första hand en fet kulturkrock? Råkar ha en kusin som är gift och bor i detta centraleuropeiska land, och ringer henne på kvällen. Jo, bekräftar kusinen, vad gäller familje- och jämställdhet så ligger man där kvar på stenåldern. Det var säkert så att denne vd, obetydligt äldre än jag själv, verkligen inte förstod hur i hela friden en kvinna med barn skulle kunna jobba. I hans hemland är det nämligen fortfarande så att tjejer när de fått barn, blir hemmafruar. (Hur de gör som inte är någons fru, det är väl nästa pilsner. Jag antar att de deporteras.) Här finns ingen barnomsorg, inte förrän barnet är fyra år. Och då får de gå på dagis mellan 8 och 12! I praktiken omöjligt alltså för kvinnor som har eller vill ha barn att ha ett jobb.

Ja vi har en hel del kvar att göra i Sverige innan vi når jämställdhet. Men ofta tackar jag gudarna för att jag blev kvinnan som lever mitt liv i Stockholm.

torsdag, september 28, 2006

Dagens pepp

  • Gratis modesymposium på Stockholms Universitet 29-30 sept. En av föreläsarna är underbara Elizabeth Wilson, som jag fick äran att intervjua idag. Utdrag ur intervjun publiceras här på Felirabloggen nu på tisdag.

Until then: ses på modesymposiet & Bass ´n Drum 29-30 sept.

tisdag, september 26, 2006

Dagens pepp

Dagens pepp:

  • Bass´n Drum Days 2006 i Stockholm. Datum: 29-30 sept. Plats: New Life, Fridhemsg. 17.

    Bl.a. stjärnor som ZORO (Lenny Kravitz etc), Virgil Donati (Steve Vai, Planet X), Tomas Haake (Meshuggah), Dick Lövgren (Meshuggah, ex. InFlames), Magnus Rosén (Hammerfall) och Jan Olof Strandberg (Bass Artist).

Vi ses där.


måndag, september 25, 2006

Dagens pepp&depp


Dagens pepp:


  • Musikministeriet: En mycket underhållande, informerande & inspirerande programserie.

Photo: Bryanboy.com

Dagens depp:

  • Folkpartiet. Ledsen, guys. Och för övrigt anser jag att Birgitta bör bli minister. Nu.

söndag, september 17, 2006

Dagens pepp&inspiration


Dagens pepp:


  • Valvakan. Chat me up på Hilton.

Foto från celebritypro.com

lördag, september 16, 2006

Det där med feminismen

I denna valrörelsen har jag verkligen varit urusel på det där med insändare och debattartiklar. Förra var faktiskt bättre, tror jag hade två insändare i Smålandsposten då. Denna valrörelsen är antalet texter en, och en är bättre än ingen. Men eftersom att lysekilsposten inte är någon särskilt världsomfattande tidning, eller har så stor spridning, så tänkte jag att jag kunde lägga upp den här också (den publicerades igår). Det handlar om feminism, och finns att hitta på tidningens "ung"-sida:

Det där med feminismen

När jag började engagera mig politiskt för ungefär fyra och ett halvt år sedan, berodde det mycket på att jag kallade mig feminist. Det var okej då, våren 2002, även om många av mina vänner var tveksamma till det.

Idag är det inte lika okej att vara feminist. Du får en sorts etikett som är svår att bli av med, helt automatiskt så ska du gilla kvotering, förbud mot porr, och tycka att det är dags för alla kvinnor att ta över alla mäns positioner. Problemet är att det inte är feminism för mig, det är vänsterfeminism.

Trots att vänsterfeminismen tagit över mycket av utrymmet i media, så vill inte jag sluta kalla mig för feminist. Det är nämligen en stor skillnad mellan att kalla sig för feminist, och bara vara för jämställdhet.

Feminismen är det aktiva ställningstagandet att det finns skillnader mellan könen som beror på samhället, och att det är någonting man kan och vill ändra på. Att bara vara för jämställdhet är ett mer allmängiltigt ställningstagande du kan ha, utan att göra så mycket åt själva problemet. Jämställdhet innehåller heller inte någon problemformulering, något som feminismen har och arbetar utifrån.

För att lösa de problem som finns i dagens samhälle med ojämlikheter mellan könen tror jag att feminismen definitivt behövs. För även om kvinnor och män är biologiskt olika, så är inte skillnaderna så stora att de motiverar de olika i förutsättningar som idag finns mellan män och kvinnor. Skillnaderna är inte heller så stora att de motiverar hur flickor och pojkar behandlas olika, eller hur kvinnor och män som utför samma jobb, betalas olika.

Värderingar efter kön hör inte hemma i ett modernt samhälle. Vi är alla individer med individuella behov, och individuella förutsättningar. Trots detta så bygger dagens samhälle på den manliga normen, där kvinnlighet blir någonting annorlunda, och inte det normala. Där behövs feminismen. För att få folk att bli behandlade som folk, och inte efter vad de har mellan benen.

Därför är jag både stolt feminist och stolt liberal. Att ha en politik som tillåter hushållsnära tjänster, något som både kan underlätta kvinnors dubbelarbetande och samtidigt skapa en tryggare vit arbetsmiljö för andra, är något av en självklarhet. Att ha en politik som ser till att det familjer inte ska tappa ekonomiskt bara för att den förälder som tjänar bäst är föräldraledig (vilket oftast är pappan), är också det något av en självklarhet. Att ha en politik som inte ser kärnfamiljen som det enda rätta, som tycker att kvinnor ska få driva företag på samma villkor som män, som tycker att man skall kunna erbjuda självförsvar i skolan, och som jobbar för att kvinnor skall få samma rättstrygghet som män, är även det en helt självklar självklarhet.

lördag, september 02, 2006

Intervju / KVINNA-CHEF-LEDARE

Intervju med Kerstin Bohlin, författare till boken "Kvinna-Chef-Ledare"

Alex: Vad fick dig att skriva boken "Kvinna-Chef-Ledare"?

Kerstin: Eftersom jag arbetat med chefsutvecklingsfrågor länge, själv varit chef i ca 11 år innan jag hoppade av och blev konsult/egen företagare ville jag skriva ner mina egna erfarenheter. Har även fått förfrågningar lite då och då från några förlag.
Jag har arbetat med chefsutveckling även i blandade grupper, inte bara kvinnor.
Men jag ville lägga fokus på kvinnor som går in i en chefskarriär eftersom vi inte har lika lång tradition av att vara chefer och lättare blir utsatta för destruktiva makttendenser, då är det bra att ha lyssnat till andra kvinnors erfarenheter och inte göra samma misstag utan lära av andra.

A: I kapitlet "Att leda kvinnor och att leda män" skriver du bl.a. om "vinnarmentalitet". Vad kännetecknar en person med vinnarmentalitet?

K: Vinnarmentalitet

För mig innebär begreppet att vara målmedveten, veta vart jag ska och se till att åstadkomma resultat.
Jag ska utmana mig själv, tävla med mig själv inte med andra, inte säga att detta är för svårt, jag klarar inte detta utan istället tänka positivt och konstruktivt, typ "det ska bli spännande att se hur jag löser detta.." Att ha ganska mycket ego-drive är viktigt, tror inte att man åtar sig ett chefsjobb som kvinna om man inte har denna inställning, en hel del män tar chefsjobb för den personliga position detta oftast innebär!!

A: Den 18:e juli 2006 kunde vi i Aftonbladet läsa om "de nya bokbrudarna"; http://www.aftonbladet.se/vss/kvinna/story/0,2789,857227,00.html Vad tycker du om författaren Björn Ranelids uttalande "Kallar man Magdalena Graaf och Carolina Gynning för författare vill jag inte vara författare längre"? Har du själv kommentarer kring artikeln?

K: Har läst artikeln idag, har lite svårt att ge dig ett fullödigt svar, men
män har en tendens att använda sig av destruktiv makt när de känner sig hotade. Jag tycker att det verkar helt osannolikt att Ranelid skulle känna sig hotad av dessa en-gångsförfattare....
Han måste ha en väldigt låg självkänsla för att överhuvudtaget ge sig in i debatten o bemöta detta.
Han är en skönlitterär författare som borde avstå från att kommentera dessa böcker/kvinnor.
Jag tycker att han är oprofessionell som kommenterar detta...

Besök http://www.minova.nu