Det är synd om pojkarna

Svenska Dagbladet har just nu en artikelserie med namn "Projekt pojke" där de tar upp pojkarnas situation i skolan. Pojkarnas problem överlag är någonting man fokuserar alldeles för sällan på, trots att det numera är ett välkänt fakum att det är flickorna som lyckas bäst inom skolans väggar. Om man krasst översätter resonemanget som brukar föras över kvinnors roll i arbetslivet, så skulle man kunna tycka att det är synd om pojkarna, att de faller offer för maktstrukturerna, eller så borde de bara ta och göra någonting åt sin situation och göra som flickorna, nämligen sköta sig ordentligt.

Det senare resonemanget tror jag är vanligast. Det är inte ett särskilt stort problem, pojkar har alltid varit pojkar, det löser sig när de blir äldre, och är det någonting det är fel på, så ska man ändra skolan som stort, inte bara för pojkarna. Katederundervisning vore väl bra?

Pojkars utrymme för att få vara individer under skolåldern är mycket mindre än vad flickors är. Pojkflickor är accepterade varelser, kanske inte så populära, men en tjej som spelar fotboll eller datorspel på fritiden är fortfarande en fullt normal tjej. En kille som är en flickpojke och gör traditionellt "flickiga" saker är inte alls lika accepterad i samhället jämfört med en kille som skiter i skolan, eller en som satsar allt på idrotten.

Till allt detta hör att pojkar redan i den här åldern blir ursäktade deras beteende med andledningen att de är pojkar. I vuxen ålder kommer de klara sig bättre än flickorna på arbetsmarknaden, och också ha en bättre social utgångspunkt. Därmed faller också flickorna i kläm. I synnerhet de duktiga som ofta får ta smällen i klassrummen när de "stökiga pojkarna" gör någonting dumt.

Mallen för könsrollerna börjar redan tidigt. Oftast så betraktas den kvinnliga könsrollen som den mest problemfyllda, men frågan är om det egentligen inte är tvärt om, eller i alla fall en bit av båda? För när pojkar i nedre tonåren till största delen misslyckas, så lyckas tjejerna medan rollerna i vuxen ålder oftast är den motsatta. En sak är säkert, och det är att pojkar är minst lika mycket offer som flickor, och minst lika viktiga att folkusera på när det handlar om att lösa de problem som står i vägen för jämställdheten. För något år sedan genomförde staten ett "projekt flicka" runt om i landet. När kommer "projekt pojke"?

Släng ut Taylorismen inom vården

Minns ni gubben Taylor? Han som i ett tidigt stadium av industrialismen med klocka och tabeller ville visa hur man kunde effektivisera arbetet till max. Just tidsstudier blev Taylors signum. På såväl fabriksgolvet, inom jordbruket som i det privata hemmet skulle inte en sekund gå till spillo. Köken som byggdes utifrån Tayloristisk grund var noga uträknade så att de steg husmodern varo tvungen att taga för att genomföra hemarbetet skolen vara så få som möjligt. Statistik över hur många köttbullar som husmödrarna kunde trilla under en minut var en bland många viktiga saker att ta reda på. Effektivitet och modernitet hörde ju självklart ihop. Att producera kvantiteter var en dygd. Så var icke fallet med lättja, lathet och ren slöhet. Huvvaligen- vilka parasiter på samhällskroppen sådana sinnelag skulle föra med sig. Tack Gode Gud för tidsstudiemän ändå!

1986 stod jag på gymnasieskolans trappa nykrönt med en studentmössa på huvudet. Jag hade tagit studenten på Social Servicelinjen, en tvåårig yrkesutbildning där jag nu hade kompetensen att arbeta som vårdbiträde och vårdare. Redan veckan efter började jag arbeta inom hemtjänsten, 17 år gammal. Jag stormtrivdes. De flesta var gamla men inte så sjuka eller dementa (då bodde man på ålderdomshem eller inom långvården) utan behövde hjälp med att städa, handla, laga mat, ta en promenad och så vidare. Standard var att jag hade två timmar på mig hos en pensionär och då det tog en timme att faktiskt utföra städningen, tvätten eller handlingen och resterande tid lades vid det sociala. Dricka kaffe, baka sockerkakor och bara prata. Putsa fönster så att vårsolen kunde titta in i köket. Jag fick ta del av fotografier och lyssna till levnadsöden. Och så fick jag lära mig laga husmanskost från grunden. Kåldolmar, rotmos och hur man kokar jordgubbssylt. Jag brukade bjuda hem en farbror hem till mig på julafton för att han skulle slippa vara ensam. "Mina" A-lagare vinkade glatt när jag kom gående förbi parksoffan. Ni må tro att en tonåring som jag lärde mig mycket om livet.

Men det fanns en debatt som fördes då och som handlade om hur oeffektiv den offentliga sektorn var. Nidnamn som den ofantliga sektorn användes och vittnesmål om hur vi, huvudsakligen kvinnor, som "jobbade" där minsann inte gjorde ett dugg annat än att fika och pladdra dag ut och dag in. Till råga på allt fick vi lön också som finansierades med skattemedel. Hutlöst!

Jag lämnade äldreomsorgen efter ett par år och började arbeta inom handikappomsorgen fram till 1995. Därefter ville jag prova på andra saker vilket jag också gjorde.

I januari så beslöt jag mig för att tacka ja till att arbeta som timvikarie inom hemtjänsten igen. Men efter bara tre månader så har jag starkt börjat tvivla om det är en arbetsplats sund nog för mig att arbeta på. Arbetssituationen är så grymt olik den som var då jag jobbade inom hemtjänsten sist. Taylors ande i trimmat format vilar över schemaläggningen. Idag har jag inte ens aldrig tid att ta av mig skorna hos någon. Snabbt in och så gör jag bara det allra nödvändigaste och så ut igen. På mindre än en minut kan det hända att jag måste springa från Valhallavägen ner till Strandvägen för att värma upp mikromat hos någon vilket får till följd att anhöriga ringer min chef och klagar för att jag inte kommer i tid. Stressen är enorm. För ett par veckor sedan skulle tre personer hjälpa 47 "ärenden" (personer) på hela Östermalm under ett kvällspass. En anställd berättade att det räcker med att hissen är upptagen då han ska till sjätte våningen för att tidsschemat ska spricka. Och då är han ändå van. För mig som ny är det superstressande att inte veta var personen i fråga har sin medicin, sina tofflor eller var man slänger soporna med blöjor. De gamla är också mycket, mycket sjukare idag då de bor hemma längre.

Jag märker att jag inte mår bra i denna miljö. Jag har inga som helst problem med att jobba effektivt. Men effektiviteten när man arbetar inom vård och omsorg handlar om att ha tid, ork och kraft att kunna bemöta de gamla med värme och respekt. Uppriktigt sagt så är jag oroad över att det idag mer handlar om att skicka runt människor mellan olika instanser som landsting och kommuner i syfte att slippa den kortsiktiga kostnaden. Istället måste vi alla inse att kostnadsbiten i dessa fall handlar om MÄNNISKOR. Individer, anhöriga och anställda som förtjänar god omvårdnad, trygghet och arbetsglädje. Jag har redan lärt mig rabbla "tyvärr, det där är inte mitt ansvar" men det skär i hjärtat. Jag är inte riktigt den typen. Istället vill jag säga som rubriken lyder. Släng ut Taylorismen inom vården! Omedelbart.

Med Martha som mentor!

Jag har alltid sett mig själv som en som inte har några idoler eller varit sådär besatt av någon eller några som vissa kan bli. Överhuvudtaget har jag svårt för hierarkier och auktoriteter. Jag gillar inte att ta order och jag gillar inte att ge order. Bångstyrig och uppkäftig från dag ett ungefär.

Däremot så har jag haft en massa inspirationskällor genom åren. Förebilder som jag kanske inte velat kopiera direkt men som jag hämtat styrka och kraft ifrån. En gemensam nämnare för dem alla är väl att de alla satt ett litet avtryck i min själ som påverkat mig till den jag är idag. Feminist, liberal med en hälsosamt "jag gör vad jag vill så länge jag inte skadar någon annan" attityd.

Då och då kommer jag blogga om personer som jag gillar lite extra mycket och motivera varför. De flesta är människor som lever eller har levt men en och annan fiktiv karaktär kommer jag också att nämna. Först ut och toppaktuell är Martha Stewart.

De senaste veckorna har jag inte kunnat arbeta inom hemtjänsten på grund av min revbenskada. Däremot så går det utmärkt att arbeta hemifrån med mitt företag så någon sjukskrivning är det inte tal om. Hur som helst. Varje eftermiddag klockan 15.05 visar nu TV4 den amerikanska talkshowen Martha. Själv hade jag hört talas om henne för något år sedan eller så då hon tydligen varit inblandad i ett ekobrott och fått avtjäna ett fängelsestraff på ett par månader. Visste att hon kallades "husmorsguru" och att hon var så där superduperkändis man bara kan vara i USA.

Jag kollade på första avsnittet och var "hooked" direkt. Varför då, tro? Jo, för det första så hade hon en utstrålning som bara den. Hon hade självdistans då det gällde sin tid på anstalt och talade varmt om de andra internerna. (Och jag är rätt bra på att förlåta människor som begått misstag i livet.) Hon visade hur man skulle vika en T-shirt snabbt och enkelt (även om jag ännu inte fattat riktigt hur det går till) för att få det att se prydligt ut i byrån och hur man gör äggröra. Men det jag gillade bäst var att hon hela tiden slängde sig med superlativer. I avsnitt efter avsnitt talar hon om hur underbara gästerna är, hur fantastiskt allt smakar, att allt och alla är de vackraste, roligaste, bästa och ljuvligaste som existerar på jorden.

Och inte nog med det. Hon är en entreprenör av stora mått som själv inspirerar och peppar andra att också starta företag. Att man ska tro på sig själv och på sina idéer.

På bara ett par veckor har jag upptäckt att jag har en mentor. Martha! Och eftersom serien är inspelad i höstas i USA så har nästan alla inslag hittills haft någonting att göra med Halloween. Pumpor, pumpor och åter pumpor. Jag älskar pumpor! Pumpor är fantastiska. Jag vill vältra mig i pumpor och bli ordförande för Östermalms pumpklubb på studs. Det är sådan inspiration Martha ger mig. Life is great! You are beautiful! It is lovely! Gorgeous! Fantastic! Yummie!

Och som grädde på moset har jag börjat baka som bara den. Igår bakade jag världens smaskigaste chokladkaka som bara väntar på att bli uppäten. Mums!

Att skylla på tradition känns så dammigt!

Ibland blir jag förvånad över hur snabbt det går att ta till sig nya föreställningar om hur män och kvinnor gestaltas. Ta bara "Commander in cheif" som exempel. De första avsnitten så tyckte jag det var så ovant och häftigt att höra titeln "Madame president" om allas vår Mac. Idag så tänker jag inte på att det är en TV-serie om en kvinnlig president utan att det är en serie om en president som råkar vara en kvinna. Jag kom på mig själv att vara helt uppslukad av intrigerna de senaste avsnitten och jag inte längre brydde mig om att analysera serien genom genusglasögonen. Jag bara älskar Donald Sutherlands karaktär och sättet han skratta/ler på. Underbar som bad guy.

I lördags förmiddag damp veckans nummer av Östermalmsnytt ner i brevinkastet. Eftersom jag är en typisk extraprisjägerska så bläddrar jag alltid igenom den så jag inte ska missa något kap.

Det skojiga med detta var att på sidan 18 var det en artikel som hette "Lär dig städa som ett proffs" där städproffset Peter Johansson tipsade alla oss amatörstädare om både det ena och det andra. Att exempelvis använda samma trasa till kök och badrum är ett absolut tabu. Peter berättar hur han använder en rosa trasa till badrummet och en ljusblå till köket för att vara säker på att det inte ska ske någon sammanblandning. Reportaget illustreras genom fem foton där man får se Peter in action. Och när man ser bilderna på honom, iförd hantverkarshorts och firmatröja från företaget Städspecialisten, så känns det så självklart.

Att städa är givetvis ett hantverk på samma sätt som att vara rörmokare, målare, snickare eller vad som helst. Peter Johansson är så långt ifrån en piga man tänkas kan komma. Han är ett proffs som jobbar på ett företag vars tjänster jag gärna vill vara med att erbjuda skattereduktioner för så fort som möjligt.

Att vara president är nödvändigtvis inte ett mansgöra. Att städa är inte nödvändigtvis ett kvinnogöra. Det handlar bara om att visa på att det knappt finns några som helst sysslor som är beroende på hur vi ser ut mellan benen. Jag ifrågasätter faktiskt om det där snacket om traditionella könsspecifika sysslor som sega strukturer egentligen behöver existera. Om jag på bara ett par veckor lärt mig att det är helt naturligt att tituleringen "Madame president" används så bevisar det väl mer att tradition bara är tomt begrepp som faktiskt går att ändra snabbt ändå?

Jag har då aldrig varit en traditionsförespråkare. Jag tror stenhårt på framtiden. Och att det går snabbt att ändra föreställningar om vad som är typiskt manligt och typiskt kvinnligt om man verkligen vill. Kruxet är väl bara det att det finns många som inte delar den visionen. Som vill tro på traditionella påhitt istället för att tänka i andra banor och som gladeligen läser om boken "Kvinnor är från Venus och män är från Mars" tills sidorna ramlar av.


Läs Östermalmsnytt här: http://www.innerstadspress.se/default.asp?id=1189&PTID=&refid=1102 och klicka vidare på senaste numret alternativ om du läser detta inlägg senare så finns det i pdf.arkivet. Numret är 11 och reportaget på sidan 18 är skrivet av Victoria Rydergård.

Hål i huden...

Är rubriken på ett fördrag som ska hållas på ABF-huset i Stockholm onsdagen den 15 mars 19-20:30.

Sedan en tid tillbaka har några av oss inom nätverket Felira börjat planera ett seminarium i Feliras regi. Fokus kommer att ligga på hur det kan komma sig att så många unga kvinnor idag tillfogar sig själva skador för att överleva.

Jag vill veta mer om hur det kommer sig att så många flickor mår så dåligt idag att de skadar sig. Och jag vill veta vad jag som politiker kan göra åt saken.

Om du är intresserad av att lyssna på föredraget, fast du inte har någon att gå med, häng på oss! Bara att mejla mig så bestämmer vi träffpunkt etc.

http://www.abfstockholm.se/forel/serier/psykoan/psykoan.htm

Tager du Anna, Lisa och Berit till dina äkta makar?

Min högsta önskan i livet har aldrig varit att gifta mig. Skulle jag göra det ska det i så fall vara i Las Vegas med en äkta Elviskopia till vigselförrättare! Men något romantiskt kyrkobröllop med pompa, ståt och flervåningstårta är inget dröm för mig.

Däremot så vet jag att många, många, många sätter sitt bröllop som en viktig milstolpe i sina liv. En symbolisk handling som tydligt markerar att "nu, nu så är det vi som hör ihop". På köpet får man en radda juridiska fördelar också som jag har förstått.

För mig så är det helt naturligt att andra personer prioriterar andra livsval i livet än jag gör. Självklart ska alla som älskar varandra få gifta sig om de så vill. Givetvis står jag som liberal bakom krav som att homosexuella ska få gifta sig i kyrkan, att ingen mot sin vilja ska tvingas in i äktenskap och så vidare. Men ibland kommer jag på mig själv att det finns variabler som jag inte ens tänkt på. Som får mig att tänka till och som ger mig nya perspektiv.

Under de senaste veckorna har jag sporadiskt tittat på SVTs serie "Toppkandidaterna". Min favvis har varit Klara Gratte som själv titulerade sig som queerfeminist och liberal.

En fråga hon drev hårt var att hon ville upphäva äktenskapsbalken och ersätta den med en samlevnadsbalk. Hon öppnade mina ögon för begreppet "polyamorösa förhållanden". Att staten inte ska lägga sig i hur och med vem eller med vilka man vill leva med.

I min värld måste jag erkänna att jag alltid tänkt att ett förhållande ska vara monogamt. Att vara homo/bi eller hetero spelar ingen roll men just det där med tvåsamheten och att man bara kan älska en människa "åt gången" har jag inte problematiserat för mig själv fram till nu.

Polygami och månggifte har jag däremot haft fördomar emot. Mina tankar har gått till att sätta likhetstecken mellan polygami och kvinnoförtryck. En man som gifter sig med den ena frun efter den andra á la den kinesiska filmen "Den röda lyktan".

Men Klara påpekade så klokt och genomtänkt att staten faktiskt inte kan lägga sig i hur vuxna individer i ett fritt, demokratiskt land väljer att leva så länge det handlar om kärlek och tillit. Att det just är i monogama heterosexuella förhållanden som det mesta kvinnoförtrycket sker. Och varför ska inte hon och hennes flickvänner ha möjligheten att leva tillsammans som äkta makar med samma juridiska rättigheter som monogama förhållanden?

Hmmm. Detta tåls att grubbla på. Själv så är jag inne på Klaras linje. Vad tycker ni? Hör polygami hemma i ett liberalt land? Finns det någon vetenskaplig forskning som visar att man verkligen bara kan älskar en person åt gången?

Kolla in Klara på denna länk: http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=46860

Skrattretande och tragiskt

EU-kommissionären Franco Frattini retade upp Europaparlamentariker ordentligt idag när han föreslog hârda visumkrav för kvinnor som vill âka till Tyskland under fotbolls vm i sommar. Denna idé presenterade han pâ ett kvinnodags-seminarium i Parlamentet, som fokuserade pâ problemet att tusentals kvinnor kommer att smugglas in i Tyskland och tvingas prostituera sig.

Det är värt att upprepa: Kommissionär Frattini föreslog att man skulle införa ett korttids visum för kvinnor som vill âka till Tyskland under fotbolls VM senare i âr. Snacka om missriktad insatser. Modigt att förslâ diskriminering av kvinnor pâ självaste kvinnodagen!

Kim Martin

Det är internationella kvinnodagen idag. Vad passar bättre på denna dag än att få se vår fantastiska landslagsmålvakt Kim Martin debutera i herrallsvenskan i hockey? Det hon gör är otroligt häftigt. Vilken hockeyspelare tror ni skulle vilja förlora mot en tjej? Jag tror att det blir tufft spel och Martin kommer att få det jobbigt. Jag beundrar henne för att hon vågar och det bästa av allt är att hon gör det för sin egen skull, för att bli bättre, och inte för någon annan högre princip.

Go Kim!

Hurra!

Jag vill bara säga att jag är så glad att Karin Pilsäter kommit tillbaka till Folkpartiet efter time-outen.

Intervjun med Karin i dagens DN var så bra. Fäste mig speciellt för detta stycke:

Vad har du gjort sedan det hände?

Först var jag helt i chocktillstånd. Det första jag måste komma fram till var om jag kunde förlåta mig själv och om jag kan känna förtroende för mig själv. Först därefter kan jag nu be om att andra ska förlåta och ha förtroende för mig

Så kloka ord, Karin. Jag har jättestort förtroende för dig och är övertygad om att massor, massor, massor med människor likt mig känner likadant.

Att höra att Karin beslutat sig för att fortsätta med politiken var för mig en underbar nyhet. På Internationella kvinnodagen, dessutom. Hurra!

Välkommen tillbaka, Karin!

Länk: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1042&a=527203

Blåslagen

Gårdagskvällen tillbringade jag på S:t Görans akutmottagning. Anledningen var att jag fått ett slag på min vänstra sida i midjehöjd som gjorde att jag hade ont när jag andades. Det var en smärta som högg ordentligt och att jag var orolig för att det kunde röra sig om någon slags inre blödning.

Förövaren i detta fall var min pojkvän. Han fick in ett snyggt slag som knockade mig och ändå så var det långt ifrån hårt. Jag var mentalt förberedd att slagen skulle komma så något överraskningsmoment var det inte tal om. Slagserien mot ansiktet lyckades jag blockera, likaså en roundhousespark men det var den där förbaskade låga högerkroken som bokstavligt blev mitt fall.

De senaste åren har jag nästan konstant haft ont någonstans. Blåtiror, stukade kroppsdelar, sträckningar, lårkakor och blåmärken överallt är ofrånkomligt om man som jag väljer att träna självförsvar flera gånger i veckan. Och anledningen till att jag överhuvudtaget började träna handlar just om att jag, den dagen någon eller några med våld försöker sig på att angripa mig, ska kunna försvara mig rejält och till varje pris göra ALLT för att klara mig.

Våldet som sker idag ute på gatan, i svenska hem och på landets skolor är så förbannat fegt. Även om det mesta våldet rent statistiskt sätt sker män emellan så är min verklighet att jag är född kvinna och att jag därigenom riskerar att råka ut för mäns våld emot mig. Tyvärr är jag rätt pessimistisk då det gäller könsrelaterat våld. Det verkar bara bli värre och värre. Jag blir fullkomligt förstörd av att läsa tidningsartiklar som den om hur unga män filmar tortyrklassade sexövergrepp mot en flicka med sina mobilkameror. Om våldtäktsdomar som är rena hånet ur offrets synvinkel. Hur fäder dagligen kan ha sex med sina döttrar utan att någon reagerar. Kvinnomisshandel som djävulskt utspelar sig inom hemmets väggar. Sexuella trakasserier i såväl skolan som på arbetsplatser. Listan kan göras lång.

För mig så är självförsvarsträningen i första hand mental träning. Jag har lärt mig sätta gränser, jag vet att jag kan och vågar kontraattackera, jag vet hur jag reagerar då jag blir utsatt för stress och så vidare. Man brukar säga att 20% i en självförsvarssituation handlar om teknik och resterande om attityd.

Igår, under sparringpasset, så fick jag ett slag vars följd på sjukintyget rubriceras som "revbensskada efter kontusion". Sånt händer under träning. Och det var mer ödets ironi att det just var min pojkvän som jag sparrades mot just då. Men när han och jag satt i väntrummet så tänkte jag att jag ändå är riktigt lycklig lottad då jag inte lever i ett misshandelsförhållande, att jag inte blivit våldtagen och att jag inte blivit offer för en man som velat utöva makt emot mig genom våld. Jag satt där för jag hade gjort ett pissigt försvar. Ont som f-n men allt annat än kränkt!

En kvinnlig Tim Burton och mörkblå hudvårdsprodukter

I natt hölls det årliga hollywoodjippot oscarsgalan. Min ambition att se den slutade i första reklampausen då helgens strapatser gjort mej lagom trött. Någonting jag under min vakna tid faktiskt hann se var enhel hög av alla de klänningar och kreationer som den kvinnliga skaran av oscarsdeltagarna bar.

Visst hör oscarsgalan till något av det mer utseendefixerade för båda könen, men jag saknar fortfarande en kvinnlig tim burton, eller i alla fall någon som i likhet med honom kan klara sig med bara tre minuters förberedelse utan att inneha magiska krafter eller en god fé a lá askungen, och samtidigt åtnjuta den respekt på den röda mattan som Burton faktiskt får. Sen är det ju bara att beklaga att (nästan) alla män går runt i svart, och verkligen inte har så mycket de kan stoltsera med, eller sätt att synas.

Tidigare under gårkvällen fölls filosofier om hudvårdskedjan Niveas produkter för män. För om det är sant att allt som kläs i rosa helt plötsligt blir till för kvinnor, så blir allt som kläs i mörkblått till för män. Serien "Nivea for men" är totalt mörkblå, säkert ingen gigantisk skillnad i innehållet jämfört med vanliga nivea som riktar sig till kvinnor, men män som köper produkterna kan känna sig trygga med att det är något som riktar sig till dem och inte till kvinnor. För det där med skilda produkter till olika kön är ju verkligen viktigt. Eller?

En produkt där innehållet verkligen (i alla fall varit) den samma är rakhyvlar. Skaftet och färgen skiljer, och priset, men ingenting mer. Likväl är det viktigt för konsumenter att skaffa sig olika sorts hyvlar beroende på könstillhörighet, någotning som uppenbarligen säljer, och ja, jag har en kvinnlig variant på badrumshyllan...

Är liberalismen på väg in i F!?

I dagens DN läser jag en debattartikel skriven av Maria Carlshamre (f.d. folkpartist) och Gudrun Schyman (f.d. vänsterpartist) som numer båda tillhör partiet Feministiskt initiativ.

Själv så var jag en av dem som kryssade för Maria i Europaparlamentsvalet just därför att hon drev frågor om mäns våld mot kvinnor och att hon ville ta krafttag mot den ökade handeln med kvinnor och barn som sexslavar i den vidrigt växande prostitutionsbranchen.

Den röda tråden i artikeln är just att de förespråkar det feministiska synsättet som bygger på att det existerar en könsmaktsordning där män värderas högre än kvinnor och att man genomgående ska applicera denna analys när man sedan tar ställning till politiska sakfrågor.

För första gången läser jag nu om liberalismen i en fi-artikel. Ett citat:

"Att feminismen i Sverige på senare år har fått en vänsterstämpel beror till stor del på att svenska liberaler har svikit sitt historiska arv. Efter Bengt Westerbergs epokgörande insats på 90-talet när det gäller den första pappamånaden och lagstiftningen mot mäns våld mot kvinnor har feminismen inte getts någon central position inom svensk liberalism."

Hur reagerar ni Feliror på detta? Vad tycker ni om artikeln?

Länk: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=525346&previousRenderType=2

Att söka sig till oliktänkande.

Jag har ofta funderat på det här med individens strävan att vilja identifiera sig med likasinnade i diverse sammanslutningar. Att det finns en drivkraft att vara många som tänker och tycker i stort sätt samma sak. Vi går med i intresseorganisationer, idrottsföreningar, religiösa samfund och politiska partier för att slippa sitta hemma i stugan och vara solosociala.

Själv ser jag mig själv som ensamvargen. Visst är jag med i en drös föreningar och allt det där, men på något sätt så känner jag mig aldrig riktigt hemma någonstans. Jag känner mig alltid lite utanför. Har svårt för grupper och grupptryck överlag.

Det jag definitivt inte lider någon brist på är nyfikenhet. Jag fullkomligt älskar att försöka förstå hur andra människor både kan tycka, tänka och agera tvärs emot mina egna uppfattningar och inbyggda vanor. Och är det så att människor jag umgås med snackar skit om en annan grupp så är min första spontana tanke alltid "å, dom typerna måste jag bara träffa för att se hur det egentligen ligger till."

Till 95 % har detta synsätt breddat mitt liv enormt. Jag vet att vi människor i grund och botten är så lika och unika på en och samma gång. Skräcken för "den andre" har jag avfärdat för evigheter sedan. Men ibland är det svårt att gå omkring som en mentalt medveten smältdegel då jag vandrar mellan grupper som har en levande uppfattning om "den andre" som jag vet inte stämmer. Hamnar lätt i avbytarbåset där jag får sitta tills jag ruttnar så att det riktiga laget kan fortsätta sitt spel och krossa de superläskiga motståndarna ifred.

Vad jag önskar att fler aktivt kunde söka sig till människor som tycker tvärtom och inte bara till kognitiva kloner. Jag tror det är viktigt, både för demokratin, toleransen, jämställdheten, och för att skapa ett samhällsklimat som bygger på att vi alla är skapare av nya idéer.