Trött på vänsterns statsmonopol på feminismen? Illamående av högerns "kvinna-stanna-hemma-vid-spisen-politik"? Uppgiven över borgerlighetens oförmåga att se könsrollsstrukturer? Feminist, liberal och radikal? Då är Felira någonting för dig.

tisdag, februari 28, 2006

Priden i Moskva - Pressmeddelande frân EPs HBT-grupp

Press release from the Intergroup on gay and lesbian rights of the European Parliament

February 28th 2006

Religious opinion no excuse

The plans to stage Russia's first gay parade on 27 May have been vetoed by Moscow's mayor. The mayor's administration has stated that it would not even consider an application for such a march, although the organisers have declared that it will be a calm and dignified demonstration for human rights. The mayor's spokesman said the reason for denying people their freedom of assembly, was that the plans for a march "have caused outrage in society, particularly among religious leaders". The officers of the European Parliament Gay and Lesbian Rights Intergroup express their serious concern about the statement.

"We, the Officers of the Intergroup on gay and lesbian rights in the European Parliament, wish to condemn this attitude," says Michael Cashman (PES), president of the Intergroup.

"In our view it is important to send out a strong signal that such behaviour is totally unacceptable. Religious opinion can never be used as an excuse to disparage or oppress LGBT people" said Sophie in 't Veld (ALDE), vice-president of the Intergroup. "As a member of the Council of Europe, and upcoming presidency, Russia should respect the Human Rights and Fundamental Freedoms, including the freedom of assembly," MEP in 't Veld added.

"Russia has also signed the European Neighbourhood Policy and is thereby committed to "common values principally within the fields of the rule of law, good governance, the respect for human rights, including minority rights..." Human Rights are for everyone, also lesbians and gays. To deny them their freedom of assembly is discriminatory," added Raül Romeva (Greens/EFA), vice-president of the Intergroup.

"The steering committee of the Intergroup has sent written questions to the Commission and Council to ask for action" informed Alexander Stubb (EPP-ED), vice-president of the Intergroup.

ENDS
For further information please contact Catrine Norrgard on mcashman@europarl.eu.int

www.gayandlesbianrightsintergroup.com

Polskan och den rike

Mycket sägs och har sagts i debatten kring skattelättnader för hushållsnära tjänster.
Man ser fördelningen när det kommer till hemmasysslor som städning, tvättning, dagishämtning, matlagning, diskning och strykning fortfarande är könsmärkt och där kvinnan statistiskt sätt får göra mer. Detta leder till att kvinnans avlönade arbete utanför hemmet blir lidande. De ultimata vore naturligtvis om de båda vuxna i hushållet delade på sysslorna, men fram till den dagen detta sker "naturligt" vore det helt okej att testa vad skattereduktioner egentligen leder till.

I ett annat bås ropar de som mer vill likna detta kring en s.k. pigdebatt. Att de enda som skulle utnyttja dessa avdrag redan är de som har pengar i överflöd och som om sanningen ska fram redan idag både kan och bör betala vita löner för vita tjänster. Vidare så ställs allt som oftast frågan om "vem ska städa hos städerskan"? (Som givetvis lika gärna kan vara en man.)

Ett argument jag sällan hör men som jag är övertygad om är en realitet när den gnälliga frågeställningen "varför skulle jag, som ändå aldrig skulle ha råd med städhjälp trots skatteavdrag, betala skatt för att dom rika ska få billigare städhjälp"? är att ingen tycks tro att rika människor kan vara snåla. Och då menar jag jättejättesnåla. Ty så är ibland fallet.

Själv jobbar jag inom hemtjänsten på Östermalm. Lagen reglerar för mig exakt vad jag får och inte för att garantera mig att jag ska slippa förslitningsskador och annat. Jag får bara städa två rum med kök oavsett hur många rum våningen har och då det gäller inköp får jag endast köpa det allra nödvändigaste i närmsta affär. Lunch och middagsmaten är i 9 fall av 10 färdiglagad mat som jag bara värmer i mikron och serverar. För tunga lyft finns hjälpmedel och dubbelbemanning. De pengarna jag tjänar betalar jag skatt på och om något händer mig på arbetsplatsen (den gamles hem) är jag försäkrad och blir jag sjuk får jag sjukpenning. För mig är det ett jobb.

Men ibland hör jag talas om "polskan" som ska komma. Som städar resterande rum för en svart lön långt under 100 kronor i timmen. Utan anställningstrygghet eller försäkringar och utan ett öre som dimper ner i den svenska statskassan.

Det är inga odjur från juratiden direkt som anlitar svart hemhjälp. Absolut inte. Tvärtom så är jag övertygad om att om hemtjänsten hade resurser och befogenheter att städa hela våningen till samma pris som "polskan" skulle de helt klart välja det. Men man ska inte glömma bort att även om många på pappret har mycket ekonomiska tillgångar är det långt ifrån alla som skulle lägga ut ett öre i onödan. De är inte bara snåla mot "polskan" utan även mot sig själva. Att inte slösa sitter nog i ryggraden hos många sedan barnben. Självklart väljer man då den billigaste städhjälpen också. Så är det.

För mig är skattelättnader för hushållsnära tjänster en win-win-situation för många parter. På första plats sätter jag säkerheten och anställningstryggheten för de som jobbar med att utföra hushållsnära tjänster. De är professionella hantverkare och ska ha den statusen. Vidare hoppas jag det kommer att underlätta för kvinnor i karriären som prioriterar att lägga pengar på dessa tjänster för att slippa slitningar i den privata sfären. Sedan vill jag också att statskassan ska ha de skattepengar som idag hamnar på svarta börsen. Jag vill att fler startar soloföretag inom området hushållsnära tjänster som förhoppningsvis leder till att personen i frågan får blodad tand då det gäller företagande som livsstil. Jag vill skapa möten mellan människor. Jag vill minska stressen i samhället. Jag vill ha fler människor i riktiga jobb där man dels kan göra karriär inom sektorn för hushållsnära tjänster eller arbeta där ett tag för att sedan vandra vidare mot nya mål och med arbetsmeriter och referenser i bagaget.

Och så till sist kommer ju frågan "vem ska städa hos städerskan"? Tja, som liberal lägger jag mig inte i det. Vet bara att jag aldrig funderat över vem som sorterar böckerna i bokstavsordning hemma hos bibliotekarien eller vem som vattnar blommorna i villan hos trädgårdsmästaren...

P.S Jag är medveten om att jag i denna text generaliserar genom att kalla dem som städar svart för "polskan" och att det är långt ifrån alla på Östermalm som har stora våningar, är rika och snåla eller anlitar städhjälp i någon form.

Linda Backman


kolla in min blogg på politruck.se istället!

måndag, februari 27, 2006

Uppmuntra till mångfaldstänkande då det gäller försörjning.

Vad ska du bli när du blir stor? Frågan som alla barn får av såväl vuxna och andra barn hade jag olika svar på varje dag. Flygvärdinna, apotekare, detektiv, banktjänsteman (okej då, bankkvinna), sminkös och fyrvaktare var några de yrken jag ville bli innan grundskolan var över. På gymnasiet valde jag en tvåårig yrkesinriktad linje som hette "Social servicelinjen" och som bestod av 100 % tjejer. Blev vårdbiträde/vårdare inom äldre och handikappsomsorgen och fick jobb direkt. (Trots att jag just under gymnasiet mest var inne på att bli datasystemerare avslöjar en gammal dagbok mig.)

Många år sedan började jag studera enstaka kurser vid universitetet. Jag läste ämnen som etnologi, filmvetenskap och socialantropologi och hela tiden fick jag frågan "vad ska du bli, då?" samtidigt som vi kursare ständigt talade om vilka olika yrkeskategorier vi skulle kunna passa in i. Den röda tråden från barnsben och upp på högskolenivå har dock handlat om att mina utbildningsval bör utformas för att passa in på en framtida arbetsmarknad där det självklart ska vara så att jag är den som söker anställning och någon annan ska anställa mig.

Besvikelsen bland akademiker som tagit ut en högskoleexamen och som trots det hamnar i arbetslöshet diskuteras flitigt just nu. Man känner sig lurad över att man satsat "fel" och trott att studier alltid lönar sig i längden.

Jag tror att det är viktigt att vi redan som barn får lära oss att frågan om vad vi ska bli när vi blir stora kan besvaras på andra sätt än "bara" se sig själv som en framtida anställd. Det viktigaste är ju inte att "bli" någonting utan att planera och agera för att klara sin framtida försörjning. Uppmuntra att livet kan utformas på olika sätt och visa att det är helt okej att vilja ha många strängar på sin lyra. Exempelvis att man kan starta ett eget soloföretag eller gå ihop ett par stycken och driva ett kooperativ. Visa på självklarheten att man utbildar sig till fler än ett yrke och sedan växlar allteftersom arbetsmarknaden/livsförhållanden ändrar sig. (Tänk vad häftigt att ha ett visitkort med text på båda sidor där det står "Anna Andersson: elektriker" på ena sidan och "Anna Andersson: advokat" på den andra.). Applådera dem som väljer att bli mer självförsörjande genom att odla egna grödor eller dem som tror på sin uppfinning och gör allt för att få den i produktion.

Jag tror att vi alla bör vänja oss vid tanken på att man inte har en och samma arbetsgivare resten av livet (underbart hoppingivande tycker jag som har svart bälte i hoppjerkeri) men att man kan jobba i projektform, frilansa, arbeta inom bemanningsföretag och en massa annat. Att helt enkelt ha ett öppet sinne för att allt inte går att planera till punkt och pricka utan att gripas av panik.

Själv har jag ingen aning om vad jag ska bli när jag blir stor. För tillfället är jag timvikarie inom hemtjänsten igen. Ett perfekt jobb jag alltid kan luta mig tillbaka på då jag inte jobbar med annat. Men vad jag gör om tre månader har jag ingen aning om...

Egen företagare = man?

Ett inlägg på min blogg handlade om fritidspolitikers villkor. Det irriterar mig är att flera politiker i Halmstad hävdat att sammanträden på dagtid försvårar för egenföretagare och de som arbetar inom industrin. Vad de ser då är MÄN som är egna företagare och arbetar inom industrin. MÄN som inte är småbarnföräldrar eller tar ansvar för barnen.

Det är inte så konstigt, många av oss bär fortfarande på föreställningar om vad en man och en kvinna är lämpad för och passar till. Därför är det bra att de som inte passar in i den patriarkala normen syns och protestar, så att vi kan börja förstå att kvinnor också är egna företagare och arbetar inom industrin. Carina Bengtsson, hovslagare och egen företagare, överklagar till länsrätten efter att hon blivit nekad förlängd havandeskapspenning.

Det är helt orimligt att hon som kvinna inte ska kunna skaffa barn utan att förlora inkomst två månader. Hade det varit hennes sambo som varit hovslagare och egen företagare hade det inte varit något bekymmer. Heja Carina, BRA att du protesterar.

tisdag, februari 21, 2006

Å, om man bara kunde vrida tillbaka klockan ibland...

Hur gärna vi än vill planera livet så kan vi aldrig göra det till 100%. Det fungerar inte. Vi känner alla till katastrofer i stora format som tsunamin, folkmord och terrorattacker som på en och samma gång ödelägger många, många människors liv och lämnar anhöriga kvar i en tillvaro som aldrig någonsin kommer vara densamma.

För den enskilda individen tror jag nog ändå att det gör lika ont och är lika smärtsamt om katastrofen som förändrar livet bara rör en själv. Det som var så självklart igår kan vara en ouppnåelig dröm dagen efter. Ett litet misstag leder till att ingenting längre kan bli som det en gång var.

Själv har jag gjort så många misstag i livet att det nästan känns som ren rutin ibland, men det finns en speciell händelse som jag fortfarande ältar nästan dagligen. 1992, då jag var 23, satte jag på mig ett par stereohörlurar och tryckte på powerknappen utan att kontrollera volymknappen (som stod rätt nära max) först. Det sa PANG i huvudet och på mindre än en sekund förlorade jag min tystnad för resten av livet. Jag hade fått tinnitus. Åååå, vad jag har förbannat mig över det.. Hur klumpig får man vara? "Varför, varför, varför, varför?" "Tänk om, tänk om, tänk om?" Ljudet av ett gammalt brummande kylskåp uppblandat med små pip har jag lyssnat på konstant sedan dess.

Jag tänker jättemycket på Karin Pilsäter just nu. Hur ramsan "varför satte jag mig i bilen, varför tog jag inte taxi?" säkert går runt i hennes huvud. Visst, det VAR ett misstag, och jag är övertygad om att hon aldrig kommer att göra om det igen. Att göra en kort time-out är helt okej och sunt.

Men jag hoppas verkligen att Karin kommer tillbaka till politiken, en erfarenhet rikare. Alla människor kan göra misstag och felbedömningar. Själv har jag svårt att tänka mig ett Folkparti utan Karin Pilsäter. För mig behövs hon.

torsdag, februari 16, 2006

Kränkningar inom psykvården kan leda till att man blir sjukare.

Det finns en speciell drivkraft som jag har och som inte på långa vägar mattats av. Jag klarar inte av att hur enskilda individer, folkgrupper eller djur kränks.

Den frågan som gjorde att jag en gång gick med i Folkpartiets ungdomsförbund var att jag brann (och gör fortfarande) för flyktingfrågor och ville engagera mig mot rasism.

Idag så är mitt politiska mål fortfarande att ingen levande varelse mot sin vilja får kränkas. Men tyvärr kränks barn, kvinnor, män och djur varje dag, och varje kränkning som sker är ett misslyckande för mig som liberal visionär. Det jag vill fokusera lite extra på i detta inlägg är hur kränkningar för unga med självskadebeteende kan fortsätta även om man, som det så ofta heter, "sökt hjälp".

För ett par år sedan såg jag "Uppdrag granskning" på TV. Programmet tog upp ämnet "unga och självdestruktivitet" http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=8403&a=128675 vilket på allvar öppnade upp mina ögon om detta så viktiga ämne. Har efter det sökt mer kunskap om självskadebeteende, ungdomar med ångest och depressioner, ätstörningar och eventuella teorier om bakomliggande orsaker till att unga idag kan må så dåligt att de skadar sig själva.

Att barn kränks vet vi. Incest, misshandel, mobbning, våldtäkter, hot och andra sätt att bedriva tortyr är vardag för alldeles för många barn. Men alla barn som utsätts för kränkningar utvecklar inte självskadebeteende (men säkert andra psykiska men för livet). Teorier finns att det just är kombinationen medfödd känslighet/sårbarhet och kränkning i tidig ålder som är den främsta utlösande orsaken att unga flickor och pojkar skadar sig själva. Givetvis finns det även de med självskadebeteende som inte upplevt något påvisat trauma men som pga. stor känslighet kan reglera sina känsloimpulser via självskador.

Att skada sig själv för att orka leva vidare är en allvarlig väckarklocka över att personen inte mår bra och bör få samhällets hjälp att bli frisk. Visst låter det så självklart? Men tyvärr så fortsätter kränkningar ofta, ofta, ofta inom psykiatrin. Förtvivlade, desperata flickor och pojkar vittnar om en hård värld på landets psykmottagningar, LVU-hem och BUP. Det går inte att komma ifrån att vi idag i Sverige har en psykiatrisk vårdapparat som i många fall gör människor ännu mer sjuka. Långtidssjukskrivningar i väntan på utredningar eller en läkartid är inte bra då det leder till att man hamnar utanför på arbetsmarknaden, skapar den personliga identiteten "jag-är-en-sån-som-är-psykiskt-sjuk" och bidragsberoende. Bältessängar används fortfarande. Flickor låses in på rättpsykiatriska avdelningar då det inte finns plats på annat håll som "kan garantera deras säkerhet". Att naken spärras in i ett kalt rum på LVU-hem är en annan metod som effektivt ska skydda den unge från sig själv. Listan över liknade exempel skulle kunnas göra lång.

Självskadebeteende är också smittsam i den bemärkelsen att om man placerar många självskadare tillsammans så lär man sig mer och fler tips att fortsätta straffa sig själva, vilket är viktigt att ha i åtanke då man diskuterar vård och behandling. Internet är också en "smittokanal".

Det finns så mycket jag vill göra och åstadkomma för att motverka kränkningar av alla de slag. Beträffande hur illa den psykiatriska vården fungerar på många håll idag samt vetskapen om hur många som blir kränkta inom detta system gör att jag bara måste sätta dessa frågor högt på min politiska agenda.

Vilka tankar och åsikter har du som läsare kring ämnet självskadebeteende och/eller psykvården? Vad fungerar bra och inte? Hur ska vi arbeta för att unga flickor och pojkar ska må bättre?

Insändare i Expressen i dag

Liberala feminister har protesterat

Svar till "Alvin" som upprörs över kanal 5:s program "Fot älskling" 12/2.

Vi feminister som driver det liberalfeministiska nätverket felira.nu har redan i början av månaden reagerat på kanal 5 och det mansförnedrande programmet "Fot älskling! Så dresserar du din man".
Att vara feminist är att aldrig vara neutral inför trista könsroller oavsett vilket kön som drabbas. Att män ofta framställs som hundar, korkade eller allmänt naiva i TV, reklam och media är inte roligt utan
bara sorgligt.
Så skriver Birgitta Ohlsson i det senaste nyhetsbrevet hon skickade ut till alla medlemmar i felira-nätverket, där hon uppmanar alla att protestera direkt till kanal 5. Vi som är aktiva liberaler och feminister, kanske inte hörs lika mycket i debatten som vänsterfeministerna och det är synd eftersom vi ofta reagerar på orättvisor och schabloner, oavsett vilket kön som drabbas.

Fatima Svanå (fp)
Riksdagskandidat från Halland och kontaktperson för Felira i Halmstad

onsdag, februari 15, 2006

Nedvärderande reklam

Varför i hela världen behöver en reklam som riktar sig till enbart män en lättklädd tjej i annonserna?

Det är nya reklamen för herrparfymen Axe som anlitat en Angelica (tror hon varit med i typ Big Brother) för att sälja sina dofter till män. Mig veterligen finns det inte en enda reklam för damparfymer som har en man som reklampelare.

Reklamen är både smaklös och nedvärderar alla män där ute när man från företagets sida tror att män kommer köpa mer parfym bara för att de har en lättklädd tjej i reklamen. Jag hade blivit rent ut sagt förbannad ifall omvända förhållandet gällt en reklam riktad till mig som kvinna. Dessutom så är det så hetronormativt att det skriker om det. Hela kampanjen är osaklig och har verkligen ingenting med dofter att göra. Nej. Män är allt smartare än så här!

tisdag, februari 14, 2006

Alla Stjärtars Dag

Skitkul att få massa bröst i fejset dagligen. Har verkligen bett om det. Lindex kör på med utskrikande "We love bottoms!" & "We love boobs!".

Dagens inspiration är ...

... ingenting.

måndag, februari 13, 2006

Gudrun Schyman om kärlek och könsmaktsordningen

Den forna vänsterledaren och feministen Gudrun Schyman gästade idag Skövde Högskola med en föreläsning om feminism och Feministiskt Initiativ.

Föreläsningen blandades med ren valpropaganda ("bli medlem och skänk pengar, vi har inget valstöd") allmängiltlig feminism och vänsterretorik. Den var till en början mycket intressant, då Schyman är en duktig föreläsare och faktiskt har många vettiga synpukter och åsikter när det gäller könsmaktordning och patriarkala strukturer.

För även om det är att gå för långt genom att förklara svenska män som talibaner, så finns könsmaktsordningen i det svenska samhället, och när fortfarande den första frågan efter en födsel är barnets kön så är det någonting som är snett med samhället. Föräldrarledigheten tas fortfarande mest ut av mammor. Pappors barnledighet kommer fortfarande oftast i samband med större idrottsarrangemang, sommaren och jaktsäsonger. Schyman har rätt i att indivuduell föräldrarförsäkring är viktig, men hon brister i sitt synsätt. För Scyman är det viktigt med individuell föräldraförsäkring så att kvinnor kommer bättre in på arbetsmarknaden, men hon missar den viktigaste poängen och vinsten i det hela; att barn helt plötsligt också får rätt till sin pappa.

Ett stort bevis på F!:s vänsteranknytning (som Schyman i en direkt fråga förnekar att de har), är synen på hushållsarbete. Schyman konstaterar själv under föreläsningen "kvinnor gör mer obetalt arbete än män", men nämner ingenting om möjligheten att faktiskt både få betalt för det, eller betala någon annan för det. Det som män gör med sina "traditionellt manliga" sysslor och får det skattesubventionerat redan idag, medan någonting liknande inte finns för det hushållsarbete kvinnor i störst omfattning gör.

Föreläsningen Schyman har hänger i hop med att det är "alla hjärtans dag" i morgon, och hon återkopplar hela tiden till begreppet kärlek. Jag tycker det är synd att ett F! försöker spela på känslor i stället för på rationella beslut, även om Schyman ibland får till det när hon säger "en del kallar det kärlek, jag skulle kalla det för vård av frisk man i hemmet" angående att kvinnor börjar städa mer när de flyttar ihop med en manlig partner.

Trots allt tal om könsmaktsordning och kvinnors situation, så låter Schyman vid föreläsningens frågestund fler män än kvinnor komma till tals. Fem killar och tre tjejer får chans till en fråga, trots att det är ungefär lika många av varje som vill. Någonstans tycker jag att det är dålig stil att inte ens Schyman klarar av att ge kvinnor plats under sin egen föreläsning.

fredag, februari 10, 2006

Text + dagens inspiration


Dagens inspiration:

onsdag, februari 08, 2006

Det var inte bättre förr!

Min mormor föddes på den tiden man bokförde en del små bebisar som oäktingar. Min mormor är en av dem, trots att föräldrarna sedermera gifte sig och fick ett barn till. Sedan träffade hon morfar, gifte sig gravid och fick ytterligare 2 ungar. Hela hennes liv har bestått i att passa upp på honom, städa, laga mat, passa barn. Jag undrar ibland hur olycklig hon har varit egentligen.

Hennes man var aldrig hemma, för han bara jobbade eller hade byggprojekt på gång på fritiden. När han blev sjuk så har hon skött hans dagliga medicinering 5-6 ggr per dag, varje dag de senaste 25 åren. Fortfarande lagat mat och fixat fika 7 ggr om dagen. Vad har hon fått för tack för det? En smäll på käften eller två. När hon blev sjuk och opererad kunde han inte ens koka ett ägg och när hon kom hem var det bara att ta tag i hushållet igen, trots att stygnen då gick upp. Nu när hon drabbats av demens, så är morfar sur över att hon inte fixar markservicen som han är van vid. Istället för att hjälpa henne att komma ihåg klockan och när det ska vara vilken mat, så vill han bara att hon ska in på något hem och förvinna. Jag bara undrar - vem hade han tänkt skulle ta hand om honom då? Gubbe!

Fyfan vilket förspillt kvinnoliv! Jag packade upp en flyttkartong med lite dukar och sådant som hon broderat åt mig, på den tiden hon kunde och blev minst sagt nostalgisk. Min lilla mormor som hon var finns inte längre, hon är ganska långt inne i dimman nu. När jag låg och skulle somna tänkte jag på hur lite glädje hon måste ha haft i sitt liv och hur sent jag fattade det. Jag började grina floder. Sedan sprang jag upp och packade om alla dukar i fint silkespapper i det nya linneskåpet och där hittade min sambo mig snörvlande mitt i natten.

Förlåt mormor att jag fattade så sent och att jag har gjort så lite! I love you!

måndag, februari 06, 2006

Vad är det med gamla människor?

Jag vet inte hur många medelålders kvinnor som agerar hushållsslavar åt sina gamla föräldrar det finns, men storyn verkar alltid vara densamma. Föräldrarna bor självklart kvar hemma, fastän de är närmare 90 och är blinda, halvdementa och allmänt skröpliga. Hemtjänst är ju jättebra, tycker de - för de som är gamla och som behöver det! Själva klarar de sig så bra på egen hand så!

Vad de aldrig verkar greppa är hur mycket jobb som döttrarna lägger ner på att sköta markservicen. De handlar, lagar mat i portionsförpackningar, städar (för hemtjänsten, OM de får komma in, dammsuger bara 2 rum), sätter på tvättmaskinen och diskmaskinen samt agerar kontaktperson för hemtjänst, landsting, kommun. De skjutsar föräldrarna på demensutredningar, läkarbesök, hörapparatsservice, optiker, habilitering.

Visas lite tacksamhet för denna insats? Icke då! Nej, det kan aldrig göras för mycket, men eftersom de klarar sig så bra själva, så är allt det här som döttrarna gör bara detaljer sammanhanget.

Sen kommer SONEN på besök! Förutom att det blir månadens samtalsämne (det enda faktiskt) veckor i förväg, så är besöket den största insats deras barn gör för dem. Döttrarna ombeds handla festmat och allt sånt gott som SONEN tycker om. Sedan gör sonen ett gästspel och uttrycker sin förtjusning att föräldrarna har det så bra och klarar sig själva. Sen är hans insats slut för detta halvår och han dansar vidare i neon. Typ. Sedan ska det pratas om SONENS besök i veckor efteråt.

En liten bonus för döttrarna är att eftersom SONEN egentligen aldrig träffar sina föräldrar i deras vardag, så märker han aldrig i vilket skick de snart 90-åriga föräldrarna är i. När döttarna tar upp behovet av hemtjänst och kanske lite fler aktiva insatser från SAMTLIGA barn, så blir det kalla handen. SONEN vet att gör inte han något, så gör döttrana det. För han behöver aldrig välja mellan att göra en insats eller låta föräldrarna leva i misär. Döttrarna finns ju alltid där som back-up. Hur mycket de än beklagar sig, så finns det inget val.

För er som sett Masjävlar säger jag bara en sak: Eivor for president!

Även om hemtjänsten skulle vara där varje dag, så har kommunerna skurit ner så mycket på äldreboenden att (jätte)gamla människor måste bo hemma. Vårdtiden på ett äldreboende i Uppsalakommun är i snitt 18 månader. Så kort tid tar det innan de dör, vilket betyder att det är bara de urgamla jättesjuka som får en hyfsad dräglig vård av utbildad och betald personal. Alla andra får lita till döttrarnas otacksamma och obetalda slit. Om de inte dör ensamma och bortglömda.

Om man inte vet vilken dag det är, eller vilken tid på året det är (juli?), vad klockan är, eller glömmer bort att äta, kanske det är dags att inse att man är NITTIO och har levt snart ett decennium över förväntad livslängd, och kanske behöver hemtjänst? Varför är gamla föräldrar så blinda inför den insats döttarna gör och varför ska SONEN höjas till skyarna? Det är inte ett unikt exempel, detta sker i massor av familjer (faktiskt alla mina vänners mammor). Vad är det med den gamla generationens favorisering av söner?

Det finns ingen poäng med att bli äldre än 80. När jag fyller 70 ska jag börja experimentera med droger. Något ska man ju dö av!

torsdag, februari 02, 2006

Några eldar lite

Aha! Vad ser jag när jag slår upp lokalblaskan: en stor bild på några jemenitiska kvinnor som eldar upp en dansk flagga.

Tjejer eldar väldigt sällan upp bilar eller flaggor

Alltså, hur trött blir jag inte på nyhetsrapporteringen i Sverige!? Jag har läst en (EN!) krönika om bristen på unga frusterade kvinnor i Paris förorter. Inte en enda gång ifrågasätter journalister varför det BARA är män mellan 15-35 som eldar upp bilar i Paris förorter eller Danmarks flagga i Gaza.

Kvinnor har inte tid. De är fullt upptagna med att snyta ungar och dra in pengar för att försörja familjen, ta han om sina gamla föräldrar och eventuellt också makens gamla föräldrar, laga mat och städa.

Istället ser vi det ena testosteronstinna upploppet eller demonstrationståget efter det andra. De brölar, bränner och skjuter salut med en AK4. Moget? (Har medborgarna i Palestina f.övr. inte annat att tänka på än Danmark? Typ den demokratiska utvecklingen till exempel?).

Vet svansen i demonstrationståget på Västbanken ens vad Danmark är? Exakt vad blir bätter ur integrationssynpunkt av att elda upp bilar eller dagis och paja sitt eget bostadområde? Att börja, som vänsterfalangen alltid gör, med olika messociala förklaringsmodeller om utanförskap, så har jag bara en sak att säga: vilka tror ni är mest utsatta, fattiga, utanför och frusterade? Killar 15-35 eller kvinnor i oavsett ålder?

Inte f-n eldas det bilar för att få utlopp för ilskan över att bli nekade mänskliga fri- och rättigheter, plugga vidare, bestämma över sin kropp, välja vem de ska gifta oss med, slippa bli omskurna. Det finns de som protesterar, Ni putes, ni soumis exempelvis. Men återigen, eldar de då bilar????????

Protester i all ära, men skulle det inte bli mer fred på jorden om alla uppagiterade män gick hem och gjorde sina läxor, diskade, lekte med barnen, tog hand om sina föräldar, engagerade sig i någon frivilliorganisation? All världens konflikter skulle definitivt minska om män tog lika mycket ansvar för sin familj som kvinnor. Då skulle de svimma av i soffan kl 20 och inte orka gå ut och demonstrera.