Släng ut Taylorismen inom vården

Minns ni gubben Taylor? Han som i ett tidigt stadium av industrialismen med klocka och tabeller ville visa hur man kunde effektivisera arbetet till max. Just tidsstudier blev Taylors signum. På såväl fabriksgolvet, inom jordbruket som i det privata hemmet skulle inte en sekund gå till spillo. Köken som byggdes utifrån Tayloristisk grund var noga uträknade så att de steg husmodern varo tvungen att taga för att genomföra hemarbetet skolen vara så få som möjligt. Statistik över hur många köttbullar som husmödrarna kunde trilla under en minut var en bland många viktiga saker att ta reda på. Effektivitet och modernitet hörde ju självklart ihop. Att producera kvantiteter var en dygd. Så var icke fallet med lättja, lathet och ren slöhet. Huvvaligen- vilka parasiter på samhällskroppen sådana sinnelag skulle föra med sig. Tack Gode Gud för tidsstudiemän ändå!

1986 stod jag på gymnasieskolans trappa nykrönt med en studentmössa på huvudet. Jag hade tagit studenten på Social Servicelinjen, en tvåårig yrkesutbildning där jag nu hade kompetensen att arbeta som vårdbiträde och vårdare. Redan veckan efter började jag arbeta inom hemtjänsten, 17 år gammal. Jag stormtrivdes. De flesta var gamla men inte så sjuka eller dementa (då bodde man på ålderdomshem eller inom långvården) utan behövde hjälp med att städa, handla, laga mat, ta en promenad och så vidare. Standard var att jag hade två timmar på mig hos en pensionär och då det tog en timme att faktiskt utföra städningen, tvätten eller handlingen och resterande tid lades vid det sociala. Dricka kaffe, baka sockerkakor och bara prata. Putsa fönster så att vårsolen kunde titta in i köket. Jag fick ta del av fotografier och lyssna till levnadsöden. Och så fick jag lära mig laga husmanskost från grunden. Kåldolmar, rotmos och hur man kokar jordgubbssylt. Jag brukade bjuda hem en farbror hem till mig på julafton för att han skulle slippa vara ensam. "Mina" A-lagare vinkade glatt när jag kom gående förbi parksoffan. Ni må tro att en tonåring som jag lärde mig mycket om livet.

Men det fanns en debatt som fördes då och som handlade om hur oeffektiv den offentliga sektorn var. Nidnamn som den ofantliga sektorn användes och vittnesmål om hur vi, huvudsakligen kvinnor, som "jobbade" där minsann inte gjorde ett dugg annat än att fika och pladdra dag ut och dag in. Till råga på allt fick vi lön också som finansierades med skattemedel. Hutlöst!

Jag lämnade äldreomsorgen efter ett par år och började arbeta inom handikappomsorgen fram till 1995. Därefter ville jag prova på andra saker vilket jag också gjorde.

I januari så beslöt jag mig för att tacka ja till att arbeta som timvikarie inom hemtjänsten igen. Men efter bara tre månader så har jag starkt börjat tvivla om det är en arbetsplats sund nog för mig att arbeta på. Arbetssituationen är så grymt olik den som var då jag jobbade inom hemtjänsten sist. Taylors ande i trimmat format vilar över schemaläggningen. Idag har jag inte ens aldrig tid att ta av mig skorna hos någon. Snabbt in och så gör jag bara det allra nödvändigaste och så ut igen. På mindre än en minut kan det hända att jag måste springa från Valhallavägen ner till Strandvägen för att värma upp mikromat hos någon vilket får till följd att anhöriga ringer min chef och klagar för att jag inte kommer i tid. Stressen är enorm. För ett par veckor sedan skulle tre personer hjälpa 47 "ärenden" (personer) på hela Östermalm under ett kvällspass. En anställd berättade att det räcker med att hissen är upptagen då han ska till sjätte våningen för att tidsschemat ska spricka. Och då är han ändå van. För mig som ny är det superstressande att inte veta var personen i fråga har sin medicin, sina tofflor eller var man slänger soporna med blöjor. De gamla är också mycket, mycket sjukare idag då de bor hemma längre.

Jag märker att jag inte mår bra i denna miljö. Jag har inga som helst problem med att jobba effektivt. Men effektiviteten när man arbetar inom vård och omsorg handlar om att ha tid, ork och kraft att kunna bemöta de gamla med värme och respekt. Uppriktigt sagt så är jag oroad över att det idag mer handlar om att skicka runt människor mellan olika instanser som landsting och kommuner i syfte att slippa den kortsiktiga kostnaden. Istället måste vi alla inse att kostnadsbiten i dessa fall handlar om MÄNNISKOR. Individer, anhöriga och anställda som förtjänar god omvårdnad, trygghet och arbetsglädje. Jag har redan lärt mig rabbla "tyvärr, det där är inte mitt ansvar" men det skär i hjärtat. Jag är inte riktigt den typen. Istället vill jag säga som rubriken lyder. Släng ut Taylorismen inom vården! Omedelbart.