Trött på vänsterns statsmonopol på feminismen? Illamående av högerns "kvinna-stanna-hemma-vid-spisen-politik"? Uppgiven över borgerlighetens oförmåga att se könsrollsstrukturer? Feminist, liberal och radikal? Då är Felira någonting för dig.

lördag, september 30, 2006

Att få stryk av en brud

Pierre de Coubertin hette gubben som 1894 grundade de moderna Olympiska spelen.

Synen på vilket kön som skulle syssla med idrott var glasklar. Pierre menade att OS skulle vara en internationell tävling reserverad för enkom atletiska män som tävlade för sin nation.

Att kvinnor överhuvudtaget skulle hålla på med sport var uteslutet. Det var helt och hållet emot naturens lagar. Punkt. På sin höjd kunde de få äran att hänga kransen runt segrarens hals eller applådera de tappra idrottsmännen från läktaren.

Idag så kan det låta skrattretande med en sådan gammeldags trångsynthet. Självfallet kan både flickor och pojkar, kvinnor och män idrotta. Säg den svensk som inte har tagit såväl Ingemar Stenmark och Pernilla Wiberg till sitt hjärta då det gäller slalom? Och vad vore detta landet i Sommar-OS om det inte vore för våra framgångsrika damer? Könet spelar ingen roll. Huvudsaken att vi får skråla ?Du gamla du fria?, vifta med flaggor, ta en bira till och i pur glädje över framgångarna få bada i närmaste fontän.

Igår diskuterade vi frågor rörandes idrott och kön på idrottspsykologin. Och det intressanta är att föreställningarna från Pierre de Coubertins samtid är långt ifrån bortsopade.

Tänk bara på varför man kallar ett enkönat lag för ?damfotbollslag? och ett annat lika enkönat för ?fotbollslag?. Eller att de flesta tränare är män. För att inte snacka om idrottens baksida. Hur många kvinnliga fotbollshuliganer finns det egentligen?

I tävlingssammanhang brukar man ofta hänvisa till fysikens bittra lagar då man delar upp kvinnor och män. Män är helt enkelt fysiskt starkare och snabbare och då vore det höjden av orättvisa att kvinnor alltid skulle komma på plats 97 av 100 startade.

Visst. Jag kan köpa det resonemangen. Till en viss del. Men inte att det ska ske per automatik. Minns ni häftiga Annika Sörenstam som satte skräck i gubbsen när det blev känt att hon skulle klampa in på en herrturnering för ett par år sedan? Varför blev det sådana reaktioner, tro? Ja, inte var det för att grabbarna trodde hon skulle hamna sist. Ett annat exempel är bågskytte som från början var uppdelad i två könsklasser sedan slogs ihop. Gissa vad som hände direkt efter att världsrekordet slogs av en kvinna? Taa-daa! Separata klasser igen?

Det tycks liksom inte finnas något så kränkande för en man att få stryk av en kvinna när andra män ser på. Herregud vad pinsamt. Och det är detta jag tycker är så sorgligt. Ska vi säga att vi nått jämställdhet så måste både flickor och pojkar tidigt inse att alla i första hand är individer som alla besitter olika slags talanger. Kön, religion, ögonfärg och årsmodell på Bävernylonoverallen kan variera och är sekundära. Det viktiga är att medvetenhetsgöra att jämställdhet inte fungerar så länge det bara är en tom fras som står att läsa på ett protokoll fastslaget vid planeringsmötet våren -74 utan måste ske i praktiken. Och jag tror att en stor nyckel vore att tidigt visa att det är lika naturligt att flickor kan vinna över pojkar som tvärtom utan att världen går under och social utfrysning i evighet väntar.

Och en sista fråga jag ofta funderar på. Hur vanligt är det egentligen att ett tjejgäng regelbundet går iväg för att heja på andra kvinnor som tävlar i ett damlag? Alltså, motsvarigheten till alla grabbgäng som hejar på ?sitt? herrlag. Eller kan det vara så att tjejgäng som är idrottsintresserade visar detta genom att även dom heja på herrlag i första hand? Ungefär: män hejar tillsammans med andra män och en och annan kvinna på andra män, och kvinnor i sin tur hejar tillsammans med såväl kvinnor och män på andra män.

Hmmm. Vad tror ni?

lördag, september 16, 2006

Det där med feminismen

I denna valrörelsen har jag verkligen varit urusel på det där med insändare och debattartiklar. Förra var faktiskt bättre, tror jag hade två insändare i Smålandsposten då. Denna valrörelsen är antalet texter en, och en är bättre än ingen. Men eftersom att lysekilsposten inte är någon särskilt världsomfattande tidning, eller har så stor spridning, så tänkte jag att jag kunde lägga upp den här också (den publicerades igår). Det handlar om feminism, och finns att hitta på tidningens "ung"-sida:

Det där med feminismen

När jag började engagera mig politiskt för ungefär fyra och ett halvt år sedan, berodde det mycket på att jag kallade mig feminist. Det var okej då, våren 2002, även om många av mina vänner var tveksamma till det.

Idag är det inte lika okej att vara feminist. Du får en sorts etikett som är svår att bli av med, helt automatiskt så ska du gilla kvotering, förbud mot porr, och tycka att det är dags för alla kvinnor att ta över alla mäns positioner. Problemet är att det inte är feminism för mig, det är vänsterfeminism.

Trots att vänsterfeminismen tagit över mycket av utrymmet i media, så vill inte jag sluta kalla mig för feminist. Det är nämligen en stor skillnad mellan att kalla sig för feminist, och bara vara för jämställdhet.

Feminismen är det aktiva ställningstagandet att det finns skillnader mellan könen som beror på samhället, och att det är någonting man kan och vill ändra på. Att bara vara för jämställdhet är ett mer allmängiltigt ställningstagande du kan ha, utan att göra så mycket åt själva problemet. Jämställdhet innehåller heller inte någon problemformulering, något som feminismen har och arbetar utifrån.

För att lösa de problem som finns i dagens samhälle med ojämlikheter mellan könen tror jag att feminismen definitivt behövs. För även om kvinnor och män är biologiskt olika, så är inte skillnaderna så stora att de motiverar de olika i förutsättningar som idag finns mellan män och kvinnor. Skillnaderna är inte heller så stora att de motiverar hur flickor och pojkar behandlas olika, eller hur kvinnor och män som utför samma jobb, betalas olika.

Värderingar efter kön hör inte hemma i ett modernt samhälle. Vi är alla individer med individuella behov, och individuella förutsättningar. Trots detta så bygger dagens samhälle på den manliga normen, där kvinnlighet blir någonting annorlunda, och inte det normala. Där behövs feminismen. För att få folk att bli behandlade som folk, och inte efter vad de har mellan benen.

Därför är jag både stolt feminist och stolt liberal. Att ha en politik som tillåter hushållsnära tjänster, något som både kan underlätta kvinnors dubbelarbetande och samtidigt skapa en tryggare vit arbetsmiljö för andra, är något av en självklarhet. Att ha en politik som ser till att det familjer inte ska tappa ekonomiskt bara för att den förälder som tjänar bäst är föräldraledig (vilket oftast är pappan), är också det något av en självklarhet. Att ha en politik som inte ser kärnfamiljen som det enda rätta, som tycker att kvinnor ska få driva företag på samma villkor som män, som tycker att man skall kunna erbjuda självförsvar i skolan, och som jobbar för att kvinnor skall få samma rättstrygghet som män, är även det en helt självklar självklarhet.