Feliraseminarium om självskadebeteende 8 maj med bl.a. Åsa Nilsonne

Psykiatrin i Sverige uppmärksammas allt oftare på grund av dess allvarliga brister. Vi har alla läst och förfärats över groteska våldsbrott där personer som nekat hjälp låter sin frustration gå ut över oskyldiga. Utbrändhet är ett begrepp som numera är inrotat i den svenska vokabulären och antidepressiva läkemedel ligger sedan länge på topplistan över mest de mest sålda medicinerna i landet.

"Det finns inga ekonomiska resurser" är det argument som ges som standarsvar då man vill diskutera lösningar på problemen. Landsting och kommuner måste spara pengar. Då det gäller psykiatrin liksom andra områden så måste man idag rangordna individers lidande- eller med ett annat ord- prioritera - då resurserna inte på långa vägar räcker till alla som skulle behöva adekvat hjälp.

Ett fenomen som det talas och diskuteras allt mer om är unga flickor som skadar sig själva. Genom att själv tillfoga sig skador genom exempelvis skära sig med vassa föremål eller bränna sig minskas och kontrolleras den starka ångesten tillfälligt. För en utomstående vuxen känns tanken olustig. Vissa väljer att bagatellisera det med inställningen att "det hör ungdomen till- de vill bara ha uppmärksamhet" till total förnekelse "nej men inte kan väl unga flickor verkligen göra sådär mot sig själva?".

Sanningen är den att flickor med självskadebeteende finns runt omkring oss alla. De flesta utövar detta i hemlighet och döljer det mycket, mycket väl. Självskadehandlingen blir en personlig trygghet att ta till när känslorna av krav, besvikelse, rädsla och osäkerhet blir för starka. Skammen över vetskapen av att det man gör är fel och oron för att såra sin omgivning gör att många behåller det för sig själva.

Hur ska då man möta problematiken? Vad bör man ha i åtanke när man som politiker kommer i kontakt med dessa frågor?

Först och främst måste man inse att självskadande/självdestruktivitet är ett komplext problem. Det finns ingen standardlösning som man kollektivt kan applicera på ungdomarna. Tvärtom. Vissa svarar bra på läkemedelsbehandling, vissa inte. Andra blir hjälpta av behandlingshem medan andra bara blir sjukare där. Likaså kan det ibland vara önskvärt att man så tidigt som möjligt sätter en diagnos för att få rätt hjälp, men å andra sidan finns en stor fara att diagnosen i sig blir ett identitetskvitto på att man ÄR sin sjukdom. Det finns även en hel del olika slags terapimetoder som skiljer sig kraftigt åt.

Viktigt är dock att självskadebeteende bland ungdomar bör komma upp på den politiska agendan och inte ska sopas under mattan på grund av dess komplexitet. Alla politiker måste få större kunskap i ämnet för att kunna fatta beslut som grundar sig i fakta och erfarenhetsbaserad forskning.

Som politiker och/eller som politiskt intresserad bör man ha kunskap om dessa frågor, inte minst som liberal där ju individen står i fokus.

För att du inom nätverket Felira, och/eller medlem i Folkpartiet ska få chansen att lära dig mer om dessa frågor anordnas ett seminarium den 8 maj 18-20 2006 kring ämnet "Ungdomar och självskadebeteende".

Vi får dels ta del av en ung Feliras, Mirja, egen personliga berättelse om självskadebeteende och vilka myter och fördomar hon vill krossa i ämnet.

Vi kommer också att få lyssna till författaren, psykiatrikern, psykoterapeuten m.m. Åsa Nilsonne som har stor erfarenhet av att arbeta med patienter med självskadebeteende. Hon har varit med om att föra in och bygga upp terapimetoden DBT (Dialektisk beteendeterapi) i Sverige. Inbakat i DBT finns tanken om medveten närvaro- mindfulness- som i dagsläget vinner mer och mer anhängare även utanför psykiatrin. Åsa Nilsonne kommer att tala om hur hon som läkare ser på självskadebeteende, om DBT, vikten av bemötande samt ge en hint om vilka (politiska) beslut som måste till för att lösa problematiken.

Efter Mirja och Åsa talat kommer det finnas chans att ställa frågor till dem båda.

Seminariet är kostnadsfritt och äger rum i Riksdagen den 8 maj 18-20 och du anmäler dig till birgitta.ohlsson@liberal.se

Om du vill veta lite mer i detalj om seminariet, ställa frågor eller komma med synpunkter så mejla mig, Maria Byström, på tinnitussan@chello.se

P.S. Texten är inte könsneutral utan jag talar ibland medvetet om flickor. Givetvis finns även pojkar med självskadebeteende.